En vingmutter höll ihop
det rostiga plåtschabraket

En natt brast det hela och
en massa bruna illbattingar

Spred sig genom den feta
plöjda jorden ut över fjolårs
gräs med sina gömda försakelser

Mot städernas urbana miljö
Där de sökte sig in i de kriminella
kretsarnas tankebanor

Med skjutningar sprängningar
och bränder som följd

En enda vingmutter som brast
Och inte kunde hålla emot
fördämningarna längre

Då vart det t.o.m dags för
Strutsen som gömt sitt
huvud inuti mormor
Matildas salongsmatta

Att bekänna färg och
börja skrika på lag och
Ordning

En enda vingmutter
som höll emot
.
Tills den inte orkade längre
och fördämningarna rasade
i samhälls förordningen

Mer behövdes det då
tydligen inte?


Vem bryr sig överhuvud
om en sketen liten trasig
vingmutter?


När allting annat går åt
helskotta. ..

Men vad var det han sa
Den där gapige Palme:

"Samhället är människans
verk. Om något är fel så
kan vi ändra på det"

Innan den onda mörka
kulan tog honom

Men utan ordet Solidaritet
som inte längre betyder
någonting

Men ändå lever. Trots alla
onda krafter som vill utplåna
dess existens

En dag skall dess betydelse
glödande återuppstå

Inuti människor på
gräsrots nivå

Den dagen behövs då inte
längre en vingmutter för
att stå emot rädslans
krafter.