Hon sitter där på bänken
med de tommaste ögon jag någonsin sett.
En trött sliten kvinna som ingen vill se.

Hennes kläder är slitna och smutsiga och
sitter i lager på lager
på hennes magra kropp.

Jag noterar att hon har två vänsterskor på fötterna
den ena blå den andra svart
och inga strumpor som sticker fram.

När jag närmar mig henne sakta och frågar hur är det,
tittar hon på mig med tom blick,
drar ihop sig lite av rädsla och skam.

Jag sätter mig bredvid henne och är tyst och bara finns,
och efter en stund säger hon: vad vill du mig?
Jag blir glad och svarar att jag vill hjälpa henne,

varvid hon genast ger mig en misstänksam blick,
och svarar: varför det?
Därför att du är en syster, en mor, en människa
precis som oss alla, svarar jag

du finns, du har känslor, du är någons barn,
låt mig ge dig ett par nya varma skor,
ett par strumpor och lite varm mat idag,

imorgon är en annan dag och vi vet inte
vad som händer då. Men vi är här och nu
det är det viktigaste, och jag ser dig!

Då lyfter kvinnan blicken, och jag ser en liten tunn låga
tändas i hennes ögon, och hon säger med gråt i rösten:
är du verklig? Finns du eller drömmer jag?

Då ger jag henne en varm kram som hon tar emot,
och jag känner hur hon kämpar emot sin ångest och förtvivlan,
och jag säger, gråt vännen gråt, så känns det bättre sedan.

Vi gråter tillsammans hon och jag,
sen tar jag hennes hand och vi går till en hamburgerbar
där hon får beställa precis det hon vill.

Hon äter med små tuggor, och när hälften är kvar
packar hon in det i papper och säger med låg röst,
jag spar till imorgon så jag inte behöver vara så hungrig då.

Älskade vännen det gör ont i mitt hjärta att se och höra dig,
men detta är livet för dig och många andra i vårt samhälle idag,
jag önskar det vore annorlunda!


Tillägg till texten: Kvinnan fick ett par nya skor som inhandlades
efter att hon ätit klart.