Regnet strilar ner ute där jag går, och det gör mig sorgsen.
inte för att det regnar, regn är livet i en liten droppe,
utan mer att regnet påminner mig om, dagar då solen försvann
bakom regnmolnen och världen blev grå och dimmig.

Jag älskar regnet men inte det gråa töcken det för med sig,
den dimman som gör de svårt att se klart i livets många skeden.
jag famlar mig fram och hoppas mina fotsteg bär mig åt rätt håll,
bara för att upptäcka att jag plötsligt står framför ett oöverstigligt hinder

Jag backar, försöker hitta en lösning, kalkylerar, slår min panna blodig,
men inser att jag måste ta ett steg bakåt och söka en ny väg.
Det finns naturligtvis en ny väg, det gäller bara att se den mellan det grå,
jag står nu där och lyssnar, kanske kommer någon och hjälper mig.

Men det enda jag hör är det stilla ljudet av de små dropparna från regnet,
i det grå töcknet försvinner alla andra ljud och människorna blir osynliga,
jag känner mig ledsen och nästan uppgiven, och tänker: Ska livet vara så här?
Då hör jag plötsligt något därute...någon ropa mitt Namn!! Angelaaaaa!!!

Tack gode gud det finns någon mer härute som söker mig i allt det dystra gråa,
en varm levande varelse, som vet vem jag är och vad jag behöver just nu.
mitt liv fick just en liten solstrimma i allt det dimmiga gråa!
Det finns alltid en sol bakom molnen!