såsom rummet växer 

när du inte är här

precis som rymden 

plötsligt blir mer märkbar

oändlig

det mjuka ljuset på nattduksbordet

står slocknat

inga dansande skuggor rör sig 

i taket

det är tyst

tyst förutom ljudet 

av min egen andning

de små slagen i bröstkorgen

hur lång blir väntan

hur tar sig timmar fram

och blir till dagar

utan oss

hur stillar jag min tanke 

det darrande som vill tysta hjärtat

sluta det med hårda lås

i rädsla för mörker

när det finns sånger 

som all tid sjunger 

oss närmre

när vi bär samma hjärta

i alla oändligheter

evighet på evighet 

© Annelie Martinsson 2019