så vacker satt hon under den stora lönnen
jag vågade inte närma mig
så rädd att hon skulle gå igen

tvinnande toviga hårtoppar mellan porslinsvita fingrar
leriga fötter vilande mot mossig sten
så vacker, fulländad och drömsk
blicken fäst mot grå himmel
så sorgsen trött och rädd
tyst strilar tårar mot marken
och hennes fötter

ömt för hon handen längs trädets stam
ser upp i den ännu gröna trädkronan
trycker sin kind mot trädets kropp

med slutna ögon börjar hon sjunga
små klingande toner
som jag hört så många gånger förr

tonerna ekar skrämmande men så vackert
i mitt bröst
en älvas sång av farväl
får tårar att falla även för mig
sakta drar hon sig bort
och jag vet

att snart omfamnas mörkret av kylan igen