Det är en alldeles vanlig decembermorgon. Jag går min dagliga morgonpromenad genom Pildammsparken, på väg mot bussen till Lund från Södervärn. Snön lyser fortfarande med sin frånvaro. 

Pildammsparkens speciella historia och starkt nyklassicistiska utformning gör den unik bland Nordeuropas parker, läser jag på en av skyltarna i gatlampans sken. Parken anlades till Baltiska utställningen, i skånsk folkmun kallad "Balt-i-rullan", år 1914.

Gräsänder, kanadagäss och svanar flockas vid dammens stränder. Kanske väntar de på bröd, trots att gångstigen kantas med skyltar om att vetekross är den enda tillåtna födan för vattnens andar. En fågel lyfter och jag tänker som så många gånger förr på H C Andersens saga om Den fula ankungen. Jag anar Hans Christians ande i parken, trots att jag inte vet om han någonsin var här i verkligheten. Måhända promenerade han någon gång här i sällskap med sin  stora kärlek, den berömda svenska  operasångerskan Jenny Lind? 

Jag lämnar parken och traskar vidare på Carl Gustafs väg. Alla har inte hunnit få upp sina julstjärnor än, noterar jag.

stad ligger tom, död

- fick ingen annans saga  -

tills fönster tänder