Är det Jenny som sjunger i trädet? Har hon klättrat ner till underjorden som en sömngångerska? Hängt på en krok som Inanna i den sumeriska myten, mött den trehövdade grekiska hunden Kérberos på vägen? Känt skuld över att hon ratat Andersens uppvaktningar, varit stolt och snarstucken som en prinsessa på ärten?

Frågorna och sagorna väller över mig i parkens skymning. Jag kan inte värja mig. Fantasin får fritt spelrum: kanske var Jenny i själva verket Flickan som trampade på brödet, i sagan med samma namn?

hemska öde!
flickan trampade på bröde'!!
Andersen får skrämselhicka
vill i saga henne pricka

Sagan bygger på en gammal sägen från Fyn, den danska ö där Hans Christian tillbringade sin ensliga men fantasifulla barndom. Sagoförfattaren växte upp under enkla förhållanden. Fadern var skomakare och modern tvätterska, skolan var undermålig och Hans Christian satt mest hemma, dagdrömde och spelade teater med sina dockor.

Flickan och brödet är en av Andersens mer moraliska eventyr. Sagan handlar om en bortskämd flicka som - liksom Jenny i verkligheten - blir adopterad av en välboren familj. En dag ska hon besöka sina gamla, fattiga föräldrar och tar med sig en stor brödlimpa. När hon kommer till en våtmark kastar hon brödet i sörjan för att kunna gå på det och därigenom slippa smutsa ner sina skor. Hon trampar på brödet och sugs ner i helvetet, där hon får stå som en prydnadsstaty i djävulens salong. Tiden där nere blir olidlig, för hon kan höra alla människor ovan jord tala illa om henne, även hennes mor. Sagan slutar lyckligt, flickan frigörs av en liten tös tårar och förvandlas till en fågel som flyger fri upp mot solen.

I det sista bevarade brevet till Hans Christian, den 11 december 1872, skriver Jenny: 

 "Jag fick ett solstick på inelfvorna hvilket hotade att sluta mina dagor [...] Öfvergången syntes mig så lätt - så skön - så ljus - [...] Men - Herran hade i sin nåd bestämmt annorlunda [...] fastän jag innerligen bekänner mig vara en stor synderska - så är dock Herrans nåd i Christo större [...] Ja - min käre, ädle vän Andersen, med sitt rena barnasinne - så är det - så blir det - som barn måste vi komma in - Det kände jag så lifligt under min härrliga sjuckdom. Ingen talang - inga såkallade dugder - intet rygte heller snille hjelper oss - men barnabönen - öppnar dörren."