God morgon Pildammsparken! Jag strosar genom Galatheas hage och sufsar i löven, som man säger på blekingska. Min blekingska dialekt börjar så småningom naggas i kanterna av en hyfsat vårdad skånska. Löven under pilarna i parken ligger dock kvar, ännu knappt märkta av vintern. Jag tycker mig ana ett litet bo bland de skira pillöven.

Ett hem 
så litet 

som hemma 

hos en 

skalbagge

Tummelisa i HC Andersens saga lyckades rymma  från den räliga paddan, men stället blev hon bortrövad av just en skalbagge. Närmare bestämt en ollonborre, eller oldenborre som det heter på danska. Baggen fattade tycke för den tumslånga flickan, grep henne om livet och flög upp med henne i pilträdet.

"Gud, hvor den stakkels Tommelise blev forskrækket, da  oldenborren fløj op i træet med hende [...] Men det brød oldenborren sig ikke noget om. Den satte sig med hende på det største, grønne blad i træet, gav hende det søde af blomsterne at spise og sagde, at hun var så nydelig, skønt hun slet ikke lignede en oldenborre."

Ollonborrarna som bodde i trädet flockades kring den lilla älvan. De flesta av dem tyckte dock inte alls att hon var vacker. De klagade på att den lilla flickan bara hade två ben, och inte det minsta tillstymmelse till antenner. Tummelisa blev avvisad ur ollonborrarnas träd och hänvisad till att klara vintern på egen hand i skogen.