Jag promenerar vidare söderut längs västra kanten av Pildammsparken och försöker förgäves intala mig att påsarna med kokain som jag nyss såg byta ägare bara var en illusion, som de syner den lilla flickan mötte i HC Andersens saga när hon tände svavelstickorna:

"Mormor!" råbte den lille, "Oh tag mig med! jeg ved, du er borte, når svovlstikken går ud; borte ligesom den varme kakkelovn, den dejlige gåsesteg og det store velsignede juletræ!" -

Droghandeln och kriminaliteten i Malmö är dessvärre ett faktum, en ond låga som inte slocknar lika lätt som en svavelsticka.

Jag går vidare söderut i parken. För ett ögonblick får jag för mig att det osar svavel, men så inser jag att jag närmat mig hundrastgården. Det luktar helt enkelt skit. På skylten vid inhägnaden uppmanas hundägarna att plocka upp hundlatrinen och kasta den i därför avsedda kärl.

jag läste som en 
svinaherde spelade 
långsamt med andning

Som liten undvek jag hundar. Numera är jag inte längre rädd för dem, men jag avskyr verkligen lukten av hundbajs. Stanken får mig att tänka på en annan av Andersens sagor, den om prinsessan och svinaherden.

Svinaherden var i själva verket en förklädd prins som försökte vinna kejsarens dotters hjärta. Han skänkte henne en rosenbuske och en näktergal, men hon blev besviken över att de var äkta. Då smorde han in sig med träck, fick anställning som svinaherde hos kejsaren och kom med nya gåvor, som han sålde för kyssar. Kejsaren kom på dem under kyssandet och förvisade dem ur kungariket, men prinsen tvättade sig och vann prinsessans hand.

En smutsig men radikal lösning. Likheten med sagan om Näktergalen och Kejsarens nya kläder är uppenbara, och jag kan inte låta bli att föreställa mig Jenny Lind som prinsessa i frasande siden.