Måndag morgon. Jag sitter på flygbussen, på väg hem till Malmö efter långhelgen i Budapest. Den nya bussen känns betydligt bekvämare än den förra.

I Ungerns huvudstad bor två miljoner människor, men flygplatsen är bara snäppet större än Sturup. Köerna är ofta långa och arkitekturen sliten. Vissa delar av korridorerna verkar inte ha renoverats sedan 1943, då det första planet lyfte från den nyanlagda startbanan. År 2011 döptes flygplatsen Ferihegy om till Ferenc Liszt International Airport, för att fira minnet av Ungerns mest berömda kompositör, Ferenc (Franz) Lizst, som föddes 200 år tidigare. 

Att byta namn på nationellt betydelsefulla platser verkar vara en av regeringspartiets strategier för att ytterligare stärka den ungerska folksjälen. Att vårda kulturarvet och bygga staket för att hindra  icke-ungerska flyktingar att komma in i landet är två andra av de vägar man valt i den stat som premiärministern själv betecknar som en "illiberal demokrati".

Den magyarska musikaliska stoltheten har långa anor. "Jag har aldrig träffat en så inbiten (d. v. s. infödd) musikalisk nation som den Ungerska" skriver Jenny Lind i ett brev 1863 till en av sina mecenater. Hon borde veta, eftersom hon var Kammersängerin vid det habsburgska hovet i Wien under kejsardömet Österrike-Ungerns tid.

Planet lyfter. Ungern påminner en hel del om Skåne ovanifrån, hinner jag tänka innan vi passerar molntäcket. Inte så underligt att många härskare genom tiderna velat komma åt detta bördiga slättland.

Ovan molnen stiger solen. Jag drabbas av längtan efter ett varmt bad i mitt eget badkar, och får en känsla av att Jenny Lind väntar mig i Pildammsparken, kanske i sällskap med sin för evigt uppvaktande sagofarbror.

Gud är snö, grädde.
Mild rundhet, inget mörker.
Champagne, badskum, ljus.