Jag traskar vidare, fortfarande med blicken mot marken. Vinden drar genom trädkronorna och jag huttrar till. Månne är det snö på gång? Jag tycker mig se det närmsta trädet glittra till i den tilltagande skymningen.

Soldaten i HC Andersens saga om Elddonet steg ner i det ihåliga trädet för att hämta häxans elddon. Han tämjde de tre hundarna med de jättelika ögonen, en i taget. Den första hunden hade ögon stora som tekoppar, liksom den jag nyss såg i parken, den andra hade ögon stora som kvarnhjul och den tredjes ögon var lika väldiga som Rundetårn i København. Soldaten lade beslag på kistorna med guldmynt som hundarna vaktat. Sedan blidkade han kungen och vann prinsessan. För att genomföra planen måste han dock hugga huvudet av häxan som hjälpt honom uppnå sitt mål, att bli rik. En något otacksam handling, kan man tycka. Är det kanske häxans ande som jag hör gny i  något av parkens träd?

Nynnandet tilltar gradvis i styrka, från piano till fortissimo. Jag håller för öronen och försöker undvika att få panik. Ändå kan jag inte låta bli att följa det märkliga ljudet. Det känns som om det ägde en magisk kraft.

Jag stannar framför ett träd och lyssnar. 

vintern vrålar fram 
tänder ljus med elddonet 
framför de döda 

Ur nynnandet framträder nu en melodi jag känner igen. En aria ur operan La Sonnambula av Vincenzo Bellini. Operan blev mycket populär i Europa under mitten av 1800-taket. Jenny Lind sjöng titelrollen som Amina, sömngångerskan, vid premiären i Stockholm 1843.