Arbetsdagen i Lund går i flygande fläng. När jag klafsar över studieförbundets gård i mina bruna kängor på väg mot nästa arbetspass ser jag ett intressant gytter av fotspår i årets första, lätt frusna blötsnö. Jag stannar, fotograferar.

Några rader ur en välbekant sång dyker upp i mitt huvud:

Den störste sångaren på denna jorden

har kommit för att skingra våra kval

jag hör musik och letar efter orden

Sjung näktergal min hemstads näktergal

Herregud, det är ju Hjalmar Gullberg, poeten, akademiledamoten och självmördaren. Är det i hans fotspår jag går? Jag har visserligen under flera år av mitt liv bott i Malmö och studerat i Lund liksom Gullberg. Självmord har dock aldrig intresserat mig på allvar.

På bussen till Malmö hör jag sången igen, nu på radion, med Östen Warnerbrings fina röst: Till en näktergal i Malmö https://g.co/kgs/kEqY3y

Jag slumrar till av de njutbart varierade rytmiseringarna, drömmer om Hans Christian och Jenny, och vaknar med ett ryck vid Södervärn.