På vägen hem från kvällskursen undviker jag den mörka parken och tar i stället bussen från Triangeln. Ändå kan jag inte sluta tänka på Andersen.  "Andersen håller sig och Andersen följer mig", som August Strindberg lär ha sagt vid 100-årjubileet av sagodiktarens födelse.

Hans Christian Andersen var en motsägelsefull person. Som barn var han skygg och ensam, som etablerad författare umgicks han med många av Europas mest framstående kulturpersonligheter. Søren Kierkegaard, Fredrika Bremer och Charles Dickens var några.

I sina sagor hyllar Andersen ståndaktighet, kärlek och ärlighet, i verkligheten var han ständigt upptagen av nya förälskelser i kvinnor och män. Carina Waern jämför honom i en artikel i HD med Michael Jackson: samma androgyna gestalt, samma fascination inför barn. När Andersen besökte bordeller i Paris bara tittade han på de prostituerade, vidrörde dem endast med sin näsduk när han torkade deras tårar. Hans halvsyster dog 47 år gammal i Köpenhamns horkvarter, bara ett stenkast från diktarens bostad.

Var han ärlig, falsk eller både och? Jag blundar ett ögonblick på bussen och Andersen besvarar min fråga med en sagolik metafor:

jag är ståndaktig 
som tennsoldaten i sitt 
falskaste gråsmil