Jag strövar vidare genom parken i gryningen och tänker återigen på Jenny Lind.

Den svenska näktergalen föddes i Klara församling i Stockholm den 6 oktober 1820, har jag läst. Flickan döptes till Johanna Maria men kallades aldrig något annat än Jenny. Modern, Anna Maria Fellborg, var vid födseln ogift. Jennys far, Niklas Jonas Lind, har beskrivits som en musikalisk slarver. Efter att under en längre tid misshandlats av sin mor rymde Jenny hemifrån. Kongl. Theatern, som antagit den begåvade sångfågeln som elev redan vid 12 års ålder, placerade henne i en flickpension. Detta ledde till en utdragen rättsprocess där teatern och modern tvistade om vårdnaden om Jenny Lind. Slutligen erkände Niklas Jonas faderskapet, gifte sig med modern och lät Jenny flytta tillbaka. För Jennys del resulterade konflikten i en bestående röstskada.

Här under pilträden ligger det nära till hands att dra parallellen till Tummelisas öde. Tummelisa blev ju liksom Jenny tidigt utkastad i världen, och mot sin vilja förflyttad mellan olika bostäder. När hon blivit nedkastad från ollonborrarnas träd genomled hon en svår vinter, ensam och frusen i skogen:

Stadens dunbolster 
Över vår frusna längtan 
Omlott i månljus 

Framåt vårkanten fick Tummelisa äntligen mat och husrum, hos en resonabel skogsmus. I gengäld måste hon lova att gifta sig med musens granne, den blinde gamle mullvaden. Sagan slutar ändå lyckligt: en svala hjälper Tummelisa att fly till en äng, där hon slutligen finner sin prins, en blommans ängel. Lika näpen, lika vacker som Tummelisa själv. En syster och en bror.  "Var mig altid en Broder - jag kan aldrig bli dem annat end en syster", som Jenny skrev i sitt brev till Hans Christian 1843.