På en av skyltarna i parken läser jag:

"Efter Baltiska utställningen utarbetade den danske landskapsarkitekten Erstad-Jörgensen ett förslag till färdigställandet av Pildammsparken. Förslaget var inspirerat av den engelska, romantiska parkstilen med mjuka linjer, stora gräsytor och fria trädgrupper. Förslaget genomfördes 1915 till hälften runt den lilla dammen.1:e stadsingenjören Bülow-Hübe reviderade planen 1926 och gav resterande del av parken en klassicistisk form men monumental karaktär. Han sammanfogande de båda delarna och dess omgivning till en helhet. Resultatet blev en folkpark med storskaliga mått. Festplatsen "Tallriken", som är 160 meter i diameter, utgör en central punkt i parken."

Just när jag passerat Tallriken ser jag ett märkligt sällskap. En man och en mops, förmodligen på väg från hundrastgården. Så långt är ju allt normalt - men det är något märkligt med deras ögon. I eftermiddagsskymningen under träden verkar de självlysande - och stora som tekoppar. Mannen och hunden ser ut att sväva en bit över marken. Kanske har jag hamnat i en av svavelflickornas syner?

ett par tomtebloss traskar, med ögon så stora som elddon

nästan gråter, men håller sig svävande fram över dammbron

emot pilvassa stormbyar, andas sin tankes trombonton :

snart få hem komma till hjärtans hus, byggt av peppar för jordbon

Det råder inget tvivel om saken, jag har hamnat i sagan om Elddonet. Kanske bor häxan i något av de ihåliga träden längs stigen? Jag tycker mig höra ett svagt nynnande från någonstans längre framåt stigen. För att komma från det märkliga paret håller jag blicken stadigt riktad mot marken och marscherar vidare längs grusgången, liksom soldaten i sagan: én, to! én, to!