Pildammsparken är inte havet, men i detta ögonblick känns dammen oändlig. Spöket har försvunnit i riktning mot Margaretapaviljongen. Skyskrapan vid Triangeln glittrar i fjärran och sången ljuder fortfarande från det ihåliga trädet. Är det månne en näktergal som sjunger?

Träden är vackrare
än höghusen
för där bor det fåglar

och havet är vackrare
än land

för där är det tyst

"Anden" kan ju på svenska vara bestämd form av två olika substantiv: and eller ande. Båda sorterna är det tydligen gott om i Pildammsparken. Svanar finns här också, fast inte så många. Jag upptäcker en klunga av de kungliga fåglarna vid dammens bortre kant och drar mig försiktigt närmare. En av de unga svanarna speglar sig i vattnet, bekantar sig med flocken och spänner sina vingar till flykt.

I samma stund lyfter näktergalen, fortfarande drillande, över dammens vattenspegel. Den fula ankungen som nyss blivit en svan vänder sitt huvud upp mot skyn och lyssnar.

"Så megen lykke drømte jeg ikke om, da jeg var den grimme ælling!"