Minnen och tankar lever nära varann.
I bästa fall som ljusa moln mot klarblått himlavalv.
Men i mörka stunder blir himlen svart och grå, varför är det så?

I huvudets labyrinter leker minnet och tanken tafatt, speciellt om det varit en nästan sömnlös natt.

Om dagen gäller andra bestyr. Det finns inte plats för minnen och tankar, de helt enkelt flyr. Fast till kvällen kommer de åter.

Mörka daga när ängslan och oro dygnets tjugofyra timmar mest består. Det är dessa dagar man vill somna ifrån. De små sömntabletterna verkar en stund, men inte kommer någon John Blund.

För att kunna se det ljusa måste även det mörka finnas där. Jag nöjer mig med det och tänker idag skall det bli en bra dag.