Brasan sprakade i vardagsrummet och granen glittrade så där alldeles lagom, pyntad med röda trähjärtan från Hemslöjden, stjärnor som mamma skapat av gula ärtor och tandpetare, S-märkt ljusslinga och perfekt doserade portioner av hängande glitter.

- Pappa, när kommer tomten? tjatade min syster och jag efter lutfisken som ingen av oss åt och risgrynsgröten som vi tyvärr knappt orkade smaka på efter all annan julmat.

- Strax, tror jag, svarade pappa. Jag ska bara gå ut och köpa tidningen. 

Pappa gick aldrig bara ut och köpte tidningen, han handlade allt på Domus och tankade bilen på BP på hemvägen, det visste vi ju. Men vi spelade med i spelet, det var ju julafton. 

Vi stängde dörren till vardagsrummet och tittade på tv med mamma och mormor medan pappa gick in och rotade i källaren efter tomtekläderna och skägget med ståltrådsställningen, klapparna och jutesäcken. Om klapparna var för många fick han ta den stora papperskassen med rosarött julmotiv också.

Det bankade på ytterdörren. Jag sprang och öppnade för tomten. Lillasyster gled efter på sockarna över hallens stengolv.

- Finns det några snälla barn här?

- Jaaaaa! ropade syrran och jag med en mun. 

Vi bjöd in tomten till brasan. Han slog sig ner i en Jetson-fåtölj. Mamma serverade glögg och vi läste rim:

Ära vare Gud i höjden

Denna har jag gjort i slöjden

Tiden gick, rimmen flödade och högarna av klappar växte. Ingen fick öppna förrän alla gissat innehållet. Som vanligt frågade jag:

- Men tomten, pappa är ju inte här? Vad ska vi göra med hans klappar?

- Han kommer nog snart, ska du se! Bara låt dem ligga här så länge. 

När pappa kom tillbaka med ett gammalt exemplar av Blekinge Läns Tidning under armen var golvet redan fullt av papper och snören. Vi slickade på pappersformarna för att få knäcken att lossna, smuttade på glöggen och drömde redan om nästa jul.