Jonna var en ung kvinna i trettioårsåldern, lite lätt kraftig men med ett sött ansikte - ja, nästan lite vackra drag. Hon hade ett trevligt och vänligt sätt, var sambo med Micke och tillsammans hade de två barn som var Jonnas ögonstenar.

Nu var det vinter och barnen älskade att vara ute i snön. Idag hade Jonna följt med dem ut till pulkabacken och barnen var förtjusta. Efter ett par timmar i backen var alla genomsvettiga under de tjocka och varma kläderna, plötsligt fick Jonna ett obehagligt tryck i bröstet och det värkte ut i armarna, hon sjönk ihop i en snödriva och ropade på lilla Mia.
- "Mia kom hit och var snäll och gå in till pappa och säg att han måste komma hit."
Den lilla sprang så fort benen bar henne, så här hade hon aldrig sett sin mamma förut. Snart kom både Mia och Micke ut och då hade Jonna så ont att hon grät. Micke blev rädd när han såg sin fästmö så. Skickligt fick att han omedelbart fram sin mobil och ringde SOS alarm. Det tog bara en kvart så var ambulansen på plats. Under den stunden fick Jonna syn på en liten söt blåmes som också såg frusen ut, hon började tala lite lågt med den och den kvittrade lite svagt tillbaka.
- "Lilla pippin," sa hon, "om det händer mig något kan du väl visa dig för Mia, hon älskar fåglar precis som jag."
- "Jo visst," kvittrade den tillbaka på ett sätt som Jonna kunde förstå, "är det något mer du vill?"
-"Tack"
Den lilla fågeln tittade förundrat på Jonna som inte i denna stund orkade tänka på det viset.
- "Det lovar jag dig," kvittrade den, "och jag söker kanske upp dig också."

I detsamma somnade Jonna och vaknade inte förrän de anlände till sjukhuset. Det kom personal från alla håll, och på ett mycket professionellt sätt tog han om Jonna. Prover togs och frågor ställdes. En läkare bestämde att hon måste läggas in på en av sjukhusets medicinavdelningar som var specialiserade på hjärtsjukdomar.
En sköterska tog emot henne och önskade henne välkommen. Sen följde hon med henne till en fyrabäddssal som hon skulle dela med tre andra kvinnor. Jonna gjorde sig så hemmastadd hon kunde och packade upp lite saker som Micke kommit förbi med. De övriga på salen var trevliga och lättsamma, så det tog inte lång tid förrän alla samtalade med alla. Trots alla krämpor och besvär blev stämningen riktigt trevlig och glad. På kvällen tittade de lite på TV innan de till slut somnade efter att de först fått lite medicin till natten av en vänlig och rar sjuksyster. Jonna sov oroligt den natten och drömde en massa om lilla Mia och hennes bror Tom.

Någon gång efter midnatt vaknade hon med ett ryck av att hon återigen kände det där otäcka trycket över bröstet och hennes EKG-apparat som om var kopplad till började tjuta också. Flera sköterskor kom in-rusande på salen och Jonna tänkte ledset at nu är det nog slut snart och hon började gråta alldeles ohämmat, hon hade svårt att andas när någon kom med en spruta. Hon kände hur lugnet bredde ut sig i kroppen när hon även fått ett par sömntabletter och en efter att en undersköterska tagit sig tid att sitta vid hennes säng och samtala en stund så somnade hon faktiskt om, men drömmarna kom tillbaka ännu mörkare än förut och till slut grät hon i sömnen medan natten fortskred relativt lugnt på salen. Sorgligt nog vaknade Jonna inte innan hjärtlarmet för andra gången tjöt alarmerade. Den gången kom även läkarna med in på rummet. De log beklagande mot Micke som i en hast kört in till sjukhuset för att vara med sin Jonna en sista gång. En syster hade ringt hem till honom och förberett honom på vad som kunde ske.

Han satte sig vid sängen och tog Jonnas hand där slangar löpte in i en ven, sen torkade han hennes tårar som fortfarande rann och någon kom in till honom med en kopp kaffe. Han uppskattade gesten, men kunde inte dricka - han kände sig bara illamående. Skulle deras tid tillsammans sluta här?
Jonna fick inte vakna igen, så hon såg aldrig lilla blåmesen på fönsterblecket där den satte sig, tittade in genom rutan och kvittrade så högt den kunde. När ingen svarade den flög den sin kos igen med riktning mot prästgården, för han kom ihåg sitt löfte till den unga kvinnan och eftersom han hade förmågan, gjorde han även prästen mottaglig för sitt kvitter.

Prästen var hemma och tittade ut i samma ögonblick som den lilla mesen kom till hans köksfönster. Han öppnade den lilla vädringsluckan bredvid fönstret för att kunna höra fågelns kvitter, när han fick klart för sig vad som hänt gick han in i sitt arbetsrum och tände en pipa. För att lugna sig något unnade han sig till och med en liten skvätt av sin bästa whisky. Han hade alltid tyckt om den unga kvinnan som ofta kommit med barnen till kyrkans barntimmar. Självklart skulle han besöka familjen. "Lika bra att få det gjort", tänkte han för sig själv. Han klädde på sig sin ytterrock, halsduk och handskar och traskade sen snabbt iväg, men tog vägen förbi ortens konditori för att köpa med något gott till dem alla. Hans erfarenhet sa honom att det brukade underlätta samtalen om det hölls över en kopp kaffe som distraktion. Han köpte några wienerbröd sig själv och Micke och lite småkakor till barnen.
Efter cirka en timmes promenad var han framme vid familjens hus. Som tur var hade hela Jonnas familj varit mycket social med många vänner. När Micke kom hem från sjukhuset visste han inte riktigt vad han skulle ta sig för men det dröjde inte länge förrän det ringde på dörren och prästen stod där. Inne i huset rusade Micke och bägge baren runt varandra innan Micke till slut lyckades öppna dörren. Prästen slogs av värmen i huset och doften av mycket blommor. Tre gånger under eftermiddagen hade familjen fått blommor med bud med tillhörande kondoleanskort från både släkt och vänner. Nyheten hade verkligen fått fart och telefonen hade gått varm hela dagen. Prästen visades in i köket och tillfrågades, precis som han hade trott, om han ville ha kaffe.
-" Ja tack", svarade han, "och jag tog med lite tilltugg."

De bänkade sig vid det stora köksbordet, men barnen försvann in i tv-rummet och Micke ställde iordning en bricka med saft och kakor som han tog in till dem, det passade prästen alldeles utmärkt, så han frågade Micke om det var ok om han gick in och talade med barnen om det den lilla fågeln hade bett om. Micke tyckte det var en utmärkt idé och skönt att bli avlastad lite av allt det svåra.
Han gick ut i köket och satte sig vid telefonen, det fanns ju många andra som behövde underrättas orden stockade sig i halsen när han skulle säga högt de hemska orden, först ringde han sin mamma som lovade att meddela några andra släktingar, sen ringde han det svåraste; sin svärmor, som precis hade mist sin enda dotter.

När det hade gått en lite längre stund kom Tom utrusande med tårarna sprutande ur ögonen, tätt efter kom även Moa med tårarna rinnande, sist ut kom prästen med ett generat uttryck i ansiktet, han såg Micke rakt i ögonen och sa:
-"jag försökte verkligen att inte uppröra dem mera, men jag lyckades visst inget vidare. Tyvärr är det nog så att det är en tuff tid som väntar er alla tre."

Just då ringde det på dörren igen och Micke öppnade, utanför stod lilla Ida med sin mamma och undrade om hon kunde leka med Moa. Micke gick in till dottern och framförde frågan men Moa skrek bara:
- "Nej, aldrig i livet, jag vill vara själv och jag vill inte se hennes äckliga mamma!"
Prästen kom ut till dem och försökte valhänt att lugna och trösta Moa. "Det var väl en normal sorgereaktion" - tänkte han när kompisen kommer och med sin ännu existerande mamma. Hur som helst, så blev Moa lugn efter ett tag och Ida kom in till henne istället och de gick tillsammans in i Moas flickrum och till slut av med så lekte dom dock ihop och sminkade både sig själva och Moas sminkdocka, när det var dags för Ida att gå hem igen erbjöd sig Moa att följa med henne en bit men först frågade hon Micke om lov.

- "Klarar du dig själv en stund, pappa?", frågade hon
- "Javisst, men se dig för vid gatan bara."
- "Självklart", svarade Moa lite kaxigt, "jag är väl ingen baby länge."

Så drog hon på sig sina kängor och gick ut där stod Ida och väntade, sen började de jaga varandra och gled på sina sulor på det hala och isiga underlaget, det var nu minusgrader ute och ingen av dem såg en stora saltbilen i tid. Chauffören hade inte en chans, han hörde bara en duns, stoppade bilen så fort det gick, sen var det om omvärlden stannade och han kräktes rakt ut när han tillslut vågade öppna dörren. Först såg han ingenting men så hörde han Idas hjärtskärande gråt, hon stod mitt emot honom och pekad in under bilen.
- "Hon halkade och bara försvann där", sa hon stammandes.

Chauffören, som hette Leif, lyckades få fram sin mobil och slog nödnumret till SOS alarm och han vrålade in i telefonistens öra när han äntligen kom fram, sen vände han sig till Ida och frågade:
- "Vet du var hon bor? Och kan du visa mig dit?"
Ida tog hans hand och drog iväg med honom. I detsamma hörde de sirenerna och stannade för att vänta in dem.

Först kom räddningsbilen tätt följd av ambulansen och därefter polisen och för andra gången denna dystra dag fick Moa åka ambulans. En av de första som tog hand om henne på akuten var samma syster som varit hos hennes mamma. Hon klarade inte att vara helt professionell, utan hon började storgråta när hon fick klart för dig vem Moa var:
- "Kära barn", sa hon, "har du inte haft nog med olycka idag?"
Moa var kall, blöt, smutsig och blodig och blev omgående inlagd på avdelningen där hon blev inskriven av en vänlig sjuksyster.

Under tiden hade dörrklockan ringt hos Micke igen. Den här gången var det inte en liten flicka utanför dörren, utan en uniformerad polisman. Micke blev alldeles kall i kroppen och det knöt sig i magen. Polisen var besvärad, sådant här var alltid svårt, men så småningom hade han ändå berättat hur Moa råkat ut för en olycka men nu var i tryggt för var på lasarettet.
Micke klappad ihop direkt, grät, skakade och kräktes. Polismannen tog upp sin tjänstemobil och slog numret till psykiatrin och mobila teamet som lovade att möta upp Micke på sjukhuset, därefter ringde han vårdavdelningen där Moa låg och personalen där började förbereda ett rum åt Micke ifall det skulle bli aktuellt med inläggning för honom också.

Micke bönade och bad om att få träffa sin dotter och till slut gav polismännen vika och skjutsade de honom och Tom till sjukhuset, eftersom han inte var kapabel att köra själv. För andra gången det dygnet gick han till avdelningen som Jonna legat på, men som tur var inte samma sal. Det hade han inte klarat. Han hade tagit med sig tandborste, en varm tröja, samt Moas favoritgosedjur. När Micke kom in och såg sin dotter med alla slangar och apparaturer runt sig svimmade han och blev liggandes på golvet.
Han fick hjälp upp av några manliga skötare från mobila teamet som just kommit fram till avdelningen. Det var tur att de kom som de gjorde, för efter nån timme förvärrades Moas tillstånd dramatiskt och trots att läkarna gjorde allt de kunde så stod Moas liv inte att rädda.

Micke hade hunnit ringa sin mamma och berätta om utvecklingen av Moas tillstånd och samtidigt bett henne hämta Tom som följt med för att hälsa på sin syster, och ta med sig honom hem, vilket hon lovade:
- "Självklart ställer man väl upp för barn och speciellt en sådan här gräslig dag."

När Farmor och Tom var tillbaka hemma kröp han upp i hennes knä nästan med det samma och hulkade och grät:
- "Farmor", sa han, "Moa kan väl inte vara hos mamma nu?"
I samma ögonblick kom den lilla blåmesen igen utanför fönstret och den passade på att ge även Tom förmågan att höra och förstå honom, så han kvittrade:
- "Jo jag vet att din syster får vara med sin mamma igen, men dig vill hon inte träffa på länge än." Då blev Tom ledsen igen,
- "Vadå då?", frågade han, "tycker inte hon inte om mig länge?"
- "Jovisst gör hon det. Det är just därför hon inte vill det, du kommer att förstå det så småningom."

Lite lättare till sinnes letade Tom reda på en talgboll som han sedan gick ut och hängde upp i en buske och tänkte för sig själv: "Vad häftigt att kunna berätta för kompisarna att jag kunde tala med en fågel!