På väg ut genom grinden inser jag att jag är trött. Vintern just nu är blaskig, småsnål. Mössan behövs inte. Ville hellre haft snön. Och mössan. Jag har några ärenden att göra men jag har också ett möte. Det är sent.
För bara ett år sedan skulle jag förmodligen tränat nu. Det får mig att vakna till. Jag bestämmer mig för att hinna med. Ringer brodern. Vid nedfarten mot hyreslängan står en granne och plockar hundskit. Ett par små knähundar fjamsar runt. Vi ler bägge åt, mitt i uppfarten. Brodern också. Upp hämta grejer och iväg.
Böjd över mobilen på bussen. Noterar mig folk. En med piercingar och stora hål i örat. Tatueringar. Mössa, sneakers. Håller en jänta i hand. Jag tänker på det. Frogner stadion skymtar förbi. Det åks skridskor.
Tar mig till höger sida, den smärtar. Revbenen har fått sig en tryckare då jag nickade på heroin nyårsafton. Kollegan hade skrattat åt historien vid kaffet idag. Osannolikheten. Hade tyckt jag bort skriva en bok. Om mina fadäser och upplevelser. Han hade svårt för att föreställa sig narkomaner så som jag beskrev dom. I vanliga lägenheter. Bland raketer på nyårsafton, skålandes i champagne. Uppe på höjden där, i parken.
Jag hade vaknat nyårsdagens morgon - värdparet hade undrat vart jag var - på dass med pungen i kläm mellan dasslock och porslin. Fått lirka mig loss. Hade gått i nedsövt tillstånd med armbågen i sidan och sedan suttit så i ett par timmar. När jag kom till sans kändes det som om ett par revben gått. Kollegans frågorna haglade.

Affären får vänta tills efter signeringen. En bild går åter i tryck och jag måste hinna dit. Jag föreslår att provskriva pennor i marginalen. Stora ögon. Får förklara att det är ett skämt. Vi småpratar om artificiell intelligens. Han hävdar att de enda arbeten som kommer finnas kvar är konstnärens. Det kan AI inte konkurrera emot. Och dealers, tänker jag.

.