Jag var på permission från det norska sjukhuset. Mamma badade lillan i den röda baljan i köket. Jag undrade varför de inte använde badkaret och hon förklarade att där var för mycket tvålrester. Hårschampo var mer svalkande.

Jag packade ner pappas urgamla dator, tog bilen tillbaka till Norge och satte mig i sjukhussängen. Tydligen hade de inrättat ett duschrum för småflickor i hörnet av rummet under helgen. Det luktade gott men det var ett jävla oväsen, skrik och plask. Översköterskan körde med biträdet, en spenslig flicka som såg ut att vara i tonåren.

En annan kvinna som förmodligen tillhörde sällskapet försökte sno åt sig en av mina fåtaliga pappersservetter från sängbordet. Jag vägrade och hon svarade med att förolämpa mig, påstod att jag varit full när jag anlände till avdelningen i morse.

Jag ignorerade kvinnan och tryckte på startknappen till datorn, som mest liknade en gammal skrivmaskin, svart och blank. Först tändes bara en liten display i nedre kanten, men efter några sekunder upplystes hela framsidan. Ett av mina favoritdataspel framtonade på skärmen. Tydligen hade jag använt datorn förut, fast jag inte mindes det.

Hursomhelst beslöt jag mig för att jag var färdig med Norge och sjukhuset för den här gången. Jag packade ihop mina tillhörigheter och traskade ut på parkeringen. Bilen hittade jag inte, och jag hade inget klart minne av färden hit. Kanske hade kvinnan rätt i att jag var full när jag kom? Eller i vart fall förvirrad.

Jag bestämde mig för att ta bussen i stället och skyndade mot hållplatsen mellan tegelhusen. Halvvägs kom jag att tänka på datorn. Jag hade inte sett den när jag lämnade avdelningen. Hade någon lagt beslag på den?

När jag kom tillbaka till sjukhusområdet mötte mig en guide vid grinden. En efterhängsen gubbe som tydligen tagit som sin uppgift att förklara alla sjukhusets faciliteter för de besökande. Jag förklarade att jag var gammal i gården och skakade av mig sällskapet.

Trappuppgången syntes förändrad. Väggarna som förut lyst ljusgula var nu av rött tegel, alla dörrar var låsta och siffrorna på orienteringstavlan omkastade. Vilket nummer hade avdelningen nu igen? 7 eller 43? Jag blev stående obeslutsam en halv trappa upp.

Norge liknade Malmö. Det var en skrämmande insikt.