Kapitel 1

Det var egendomligt. Fastän han aldrig under sin levnadstid haft den ringaste dröm så fann han sig nu, just på natten till sin tjugonde födelsedag, i hjärtat av sin första inre uppenbarelse.

– En dröm, tänkte han och såg sig om i den mörka stillheten. Men att uppfatta något med synen det visste han inte till; än mindre känna något på sinnlig väg. Det var som om endast tanken blivit kvar av det som en gång var hans fullständiga realitet - för hur han än försökte rikta ögonen, förnam han inget kroppsligt gensvar. Han sökte röra armar och ben, men inget fanns där att röra; och någonstans förstod han att det inte heller skulle vara av nödvändighet för vad han ämnades uträtta i denna utomsinnliga värld.

Isolerad från kroppens inneslutna frid hängde han i ett vakuum av ogripbar verklighet. Han sökte ett stråk ledandes bort från den täta misten, men förlorade sig någonstans i ett mörker som inte fanns – han kände sig vilseledd av en natt som inte var svart.
- Om inte solen går upp är man förlorad, grunnade han oroligt.

Vad var detta för en dröm, som var så stillsam och innehållslös? Här fanns ju inget att ta intryck av, inget som vore värt att minnas när han slagit upp ögonen i den verkliga världen. En dröm utan mening, tycktes det honom. Och när skulle han vakna – kunde tiden, som han förstod hörde till det förgängliga, vara av betydelse för drömmens ändpunkt? Kanske skulle han känna det som en tidlöshet förflutit mellan drömmens upprinnelse och slutstadium; en evighet av substanslös reflexion inom en tomhet i vilken han ens inte hade trösten att röra sig obundet. Och tvångslöshet, vad var det egentligen? Hade han någonsin känt eller skulle han någonsin få känna en sådan oberoende frihet?

I dessa tankar lät han sig inneslutas, för annat göromål stod inte att finna. Inget annat än just tanken var självverkande, tänkte han i sin enslighet.

Sedan, under ett ögonblick i ett allt varande utan tidsrymd, var det som om tanken inte längre var hans egen. Han kände det som en plötslig åskvigg genom själen; någon ogripbar makt påverkade hans resonemang. Uppfylld av osinnlig passion såg han hastigt något i det dunkla, inte med sina ögon – men med anden.

Omsluten av mörkret började så en insikt att växa inom honom, och tanken blev med ett tudelad:
– Meningslöst, hörde han sig begrunda. Du talar om tystnad och ensamhet som om det var betydelselösa tillstånd. Finns det alltså någon endaste entitet som inte gör skillnad? Mörker sluter våra ögon om natten, så att vi kan sova och ha drömmar. Tystnad är tid för eftertanke och meditation, som harmoniska avbrott i en jordisk tillvaro av ogenomskådlig komplexitet. Synbarligen har allt ett ursprung och en konsekvens för var och ett av sina element– det finns ett syfte och dess fixerade verkningar. Ni drömmer nu, inte sant? Tror ni det inte? förhörde han sitt ego.
– Jag tror att jag drömmer, fann han sig replikera tanken då logiken anförde en sådan tolkning.
– Nu så, fortsatte tanken, drömmen kan väl aldrig vara dröm om ni i drömmen medvetet begriper att ni just drömmer? Drömmen är väl just dröm för att sinnet, i ett sådant tillstånd, speglar de innersta önskningarna och de hemskaste av farhågor på ett sådant vis att det förlorar tron på sin egen sanning? Om detta var en dröm, skulle ni då inte vara oförmögen att anbringa tilltro inför det som ni kallar det faktiska? Om ni tillstår det: hur kan ni då tro att ni i denna stund drömmer, sporde tanken.
– Då drömmer jag alltså inte, genmälde han tankens argumentation.
– Då har ni förstått korrekt - och då till följdfrågan, tog tanken vid. Om ni nu inte drömmer, vad är det då ni gör?
Hur han en försökte, såg han ingen annan förklaring till sitt illusoriska tillstånd och svarade:
– Jag vet inte. Är jag..., det var svårt för honom att säga det ångestfulla ordet, är jag död?

Tanken blev tigande och lugnet tycktes honom än mer skenbart än förut. Han uppfattade inte längre mörkret som natt utan som ett maskerat dagsljus på kostymbal där det av blygsam osäkerhet ställt sig i skuggan av festivitetens värdfolk: Mörkret och Själslugnet.
Sedan, genom ovissheten, flammade åter ett blixtljus och i dess distinkta sken formades en ny mening. På nytt tog tanken till orda:

– Ni tror alltså att ni är död? Vad får er att tro det?
Han behövde inte fundera länge på svaret:
– Allt här är så tyst, och så mörkt. Det känns som om allt är slut. Så har jag alltid föreställt mig döden, som en definitiv avslutning på det förbrukade levnadsloppet; ett skal i det stilla svarta som skall förmultna för jordens lidelse utan den där nysprungna själen som likväl aldrig funnits till. Jag har alltid erinrat mig livet som en dånande flod som är så stark att den för oss mot ett bestämt mål; stundom finns där klippiga områden dolda under ytan som kan föra den oaktsamme rakt ned i fördärvet, alltemellanåt förändas vi in i en glänta smekt av solens blida ljuskrans genom sorlande katarakter med nektardoftande näckrosor och skimrande kristallvatten. Flödet för oss ständigt vidare, således är det också ofrånkomligt att de vackra och njutbara mellanspelen i livet förflyter och går förlorade bakom våra ryggar. Slutligen, när den grova nejden absorberat de sista krafterna ur vår bräckliga människokropp får svallet sitt slut vid ett stup och faller över kanten i en ocean av droppar. Vi lieras i det svarta havet under oss för att sedan själlöst utgöra det nybildade flödet för ett redan förkastat barn med sina fåfänga förhoppningar om evinnerlig lycka och lustfylld lek. Cirkeln är sluten, och så skall också detta barn en dag förenas i den svarta hädanfärden med outsinliga själlösa fränder alla härstammande från begynnelsens första pärldroppe, den förstfödde människan.
- Det jag ser, formulerade han, eller rättare sagt percipierar, för jag ser inget alls, är detta mörker jag talar om: avgrundsdjupet och svallgångens yttersta gräns - jag är tåren som späds ut i förgängelsens källsprång såsom envar före mig.

Han väntade på sanningen, men istället fick han tillbaka sina ögon. Han såg sig om i sitt soldränkta sovrum. Det hade aldrig känts mörkare.
Han slöt åter ögonen, och hoppades att han aldrig mer skulle behöva se…