Jag skulle aldrig ta en skrivarkurs
hellre total poetisk konkurs,
än att med trevlighet bemöta kommentarer
om mina memoarer.

Jag skulle aldrig tvinga mig lyssna på kritik
hellre blir jag ett tyst poetlik,
än att med påklistrade smajlets mimik,
ta viss kritik.

Jag vet att en del av det jag skriver är skit,
än sen?

Jag vet att en del jag skriver är bra,
eller hur?

Så varför sätta kreativiteten i uppfostrans bur?