och jag ligger på gräs under gula himlar

och låtsas att jag vet vad du vill

att jag kan läsa ditt hjärta och att jag förstår dina ord

men egentligen så är jag en grusad sten och inte

ens dina kärleksvarma famningar kan få mig mjuk nu

för ångest bär jag på som ett ofött barn som fastnat

uti mig och vägrar försvinna fast mina skrik manar det

till flykt

därför håller jag så hårt i dig för att du är det enda som

bär mig när alla platser på jorden vill få mig att falla fritt

och kärleksband vågar jag inte längre knyta och jag

har nästan inga av de gamla kvar och därför sitter jag

så ofta och snyter mig i din guldgula tröja och gråter som ett barn

och när du säger att jag kväver dig och att du inte orkar höra

på det jag har att säga ler jag och erkänner att jag redan vet

och så flyttar jag mig bort några meter och kvävs av hemligheter

men jag har dig kvar

vet inte vem jag ska vända mig till nu som kan bära mig och

som orkar mig när jag inte kan

och det är så ofta som jag simmar inne i mig själv som en

vilsen spermie som varken får dö eller komma fram

alla väggar är florstunna och hela världen sipprar in genom

små springor och dom skriker mitt namn dom skriker att "josefin

du måste bära oss i hamn" men jag kan ju inte så vi sjunker

och snart finns ingenting kvar och hatet färgar himlen svart

och kärleken andas inte längre förutom långt inne

i min tomma kropp där det värsta är att inget

skydd finns för någon utan allt ligger bart

Alla kan se och allt det jag har fått och allt det jag vill ge är

redan förbrukat i det ögonblicket jag sätter kläder på min kropp

och går utanför dörren och jag tänker att jag känner mig

fri när jag är nudist i hemlighet och annars är

ensamhet min kunglighet och min största styrka

och min tyngsta svaghet

där kan jag andas gröna dofter och sjunga lugna hav

och där blir jesus min högra ankel och stalin min vänstra tå

där finner alla sin plats och jag får gå