Har aldrig skrivit som verklighet 

var vind istället blev det allvarsamt

språket blev dansös ett verb 

orättvisan gick på kol var

bränd var stel 

mitt brustna hjärta yrde sökte skydd 

där hjälpte språket om än likt 

förband inuti förblev dess brand 

kan inte skriva mig ur mitt liv 

Men kan se på  se mig 

själv ibland tar forsens kraft ett 

uppehåll i dessa pauser ljuder sorgen 

len 

det är då möjligheten stryker kind 

sorgen färgar penseln breder ut mitt 

land jag väsnas ser ni inte det frågorna 

gömmer sig i alla om svaren döljer sig 

i skam 

hyllad är min framtid illusionens land 

jag är så in i helvete arg 

så in i helvete övertygad 

om orättvisans förlovade förbund 

mitt skrivande. Mitt liv. Min kåthet 

längtan och mitt intellekt förbundna 

likt en bok av blod i kant 

Ser era ryggar armarna bakifrån 

hur ni vänder sida och vet 

borde vilja göra karriär 

Istället ser inte längre på tapeten 

i mitt rum jag längtar efter en ensamhet 

inte längre behärskar 

depressionens egen vind har för hög 

fart och i vilan kan tanken inte förenas 

med själen slagits allt för länge 

ser hur händer klappar ser 

samtidigt mina trötta leders sjukdomar 

en säng ett sängbord en kaffekopp 

blev det allt?