Jag är mätt och däst efter maten, en skön dåsighet övermannar mig och boken jag ligger och läser faller ner på mitt bröst. Men i sömnen hör jag katten komma uppför trappan. Han tillkännager sin ankomst med små läten - mjam jam jam, för varje trappsteg, och sedan högt och ljudligt. Han smyger upp till mig och lägger sig ovanpå boken och spinner, han kör nosen nära mitt ansikte. Hans päls dofter vedbod och fuktigt trä.
Jag öppnar ögonen.
Ett ögonblick ser vi rakt in i varandra, katt och människa, in i vidöppna pupiller och in i vad som finns där bakom, i ordlös kommunikation.
Alla levande ting kommunicerar, vi är bara så sällan medvetna. Djur, växter, människor. Om ett träd öppnade ögonen och såg på mig skulle jag förvisso bli skrämd, men det finns andra sinnen än synen, som kan ta emot intryck. Känsel, lukt, skuggor i tanken som bara de blinda ser. Det finns möten som aldrig något språk kan kommunicera.
Katten och jag möts i en blick som spänner över miljarder års evolution och förmedlar för en sekund ett ordlöst budskap. Filosofer och vetenskapsmän kan skriva tunga avhandlingar och hålla långa föreläsningar med intressanta utvikningar, de kan ändå aldrig fånga den djupa sanningen i kattens pupill.
Och jag kan inte översätta den, för budskapet var som sagt ordlöst och för det ordlösa finns inget språk. Men skulle jag ändå försöka ge en tolkning så blir den kort och koncis.
- Hej du. Vi är här!