Lägger mig likt Lucifer efter blivit utslängd ur himmelen.
Opponerat idéen om att skapelsen var ren från sin första gipsform.
Här vandrar jag på planeter,
undrar vart man börjar på änden.
Eller hur man ber om förlåtelse för något man inte förstår men känner sorg.
Rebellerna tågar in och sluter upp med en rasande takt.
Inuti i mig för jag en dialog mot min partner.
Det är en hårfin gräns mellan förståelse och förakt.
Jag ligger likt Lucifer efter fallit ifrån himmelen och börjar sakta ta min plats i min krater.
Jag pryder min nya boning med honung och blommor för att attrahera ny flora.
Målar väggar så att alla ska hitta hit.
Vad är skillnaden när himmelen börjar rämna?