Snön faller mjukt utanför mitt köksfönster denna morgon
så vackert, så vitt, så kallt...
för mig en välsignelse, då det vita lyser upp min gråa vardag
ger tallkottskörteln det livsviktiga ljuset för att min själ
ska få lysas upp igen., den har varit inlindad i mörker en lång tid
och jag har trampat i ett sjok av svartgrått elände,
som sugit musten ur min själ och dödat mitt jag.

Jag har bönat och bett om ljuset i mitt liv, det har fått komma i
vilken skepnad som helst, sol, kärlek från en varm
ljusbringande medmänniska, en resa till varmare land
ljusterapi i ett vitmålat rum, men nej det var bara mörkt och grått,
allt bara stod stilla i mitt liv, jag kände ingenting längre
bara frustration och livströtthet, men ändå så fanns det lilla
lilla hoppet om ljus kvar i mitt innersta!