Var så rädd för närheten, sanningen, valde
isoleringen. Såg kroppen, själen som den
hårda variga bölden. Den omänsligt febriga
kölden.

Blickad inåt i tron på att vinna till slut, mitt
fängelse. Vågade Inte möta sårbarhetens
svarta krut, behövde döva kroppen för att
stå ut.

Det var jag, börjar se en ljusare dag, vag.
Men ändå inte så svag, Ser nu skymtar av
hopp en renare kropp. släpper in en frisk
härlig vind, vågar ta emot och ge på min
resa av tillfrisknande.