Likgiltig irrade jag runt
på välkända vägar
min ytan var tvärsäker om allt
men inuti mig bodde ett känslomässigt kolli
utan ett hum om någonting alls
snurrade runt i samma gamla återvändsgränd
så vilsen jag kunde bli
då kom Du
lika plötsligt som ett blixtnedslag
från ingenstans
och alla bitar bara föll på plats
Du gav mig den pusselbit jag förlorat
en gång för väldigt länge sedan...
Jag fann mig själv
när jag fann Dig
Vet bara inte hur?