Månens plågade ansikte
hänger som ett
grönskimrande migränanfall
på himlavalvet.

Månens bleka ensamhet
känns in i märgen
också på 384 400 kilometers håll.

En evig betraktare
dömd till att aldrig riktigt vara med.

Kanske avundas jag månens karantän.
Kanske svindlar tanken inför något
som svämmar över varje rymdmått.

Vi delar tid och rum
och nattresans
dämpade ljud.

Grannens mummel håller mig sällskap.

Kanske kan jag aldrig förstå
vad riktig ensamhet är.