Om du ville banta ner ditt revir
varför var JAG DEN SOM
MÅSTE GE MIG AV...

Javisst, jag ju raklång för dig föll...
Men varje gång du föll var jag
den rådiga, och som du även sa,
den nådiga som alltid dig
i varje motgång höll upp...
Bar dig, med mina ord...

Fick dig tillbaka igen min vän...
Jag sa ju du bäst ju var, hade det
som ingen har, rösten, timbren
i orden när du sjöng, som gick
igenom berg och ben, om inte
lyssnarna var av bara sten...

Din berättarkonst fick åhörarna
i trance, jag såg dem tappa hakan,
de trodde nog de var nå´n annanstans...
En plats de innan bara kunnat drömma
om, dit tog du dem men ditt gitarrspel
lågmält med en eldig ton som
greppade tag i alla...

Sen ville applåderna aldrig ta slut...

Jag tror att du är den enda i vårt rike
som är Bellmans riktiga like kommer
honom närmast för Bellmans texter
blir bara levande när den som
framför dem, brinner för Bellman
liksom för det han skrev...

Det är TOLV ÅR SEN DU DROG
SAKNADES SÅR LÄKER ALDRIG
MIN VÄN DE ÄR VIDÖPPNA ÄN...

Jag är fortfarande seende, ser var
du drar fram och gör:
SUCCÉ SÅ KLART!