Hon var verkligen inget särskilt. Det är konstigt, när man säger det, att ingen är något särskilt. Det möts alltid av protester, höjda röster som säger att det är omöjligt för någon att vara helt normal. Något särskilt var det väl, alla är ju unika, har sin egenhet, eller hur? Men sanningen är att de allra flesta inte är något särskilt. Personerna som ifrågasätter dig frågar egentligen vilka kategorier som du skulle kunna placera henne i, vad som gör henne lik någon annan, inte vad som får henne att sticka ut. Det finns många kategorier av fullt normala, intetsägande människor som hon skulle kunna placeras i. Så, hur sorterar du?

Enligt henne fanns det i alla fall två grupper av människor. Den ena roar sig med allt som händer runtom dem i världen. Intresserar sig för sport eller mode eller inredning, att resa till vackra platser, dricka rödvin och skratta. Ja, du vet, sådana där människor som skriver på sin dejtingprofil att de älskar att skratta. Som om någon inte gör det. Men kanske är de mer benägna att göra det ändå. Ser livet som lite enklare, tänker efter lite mindre, fullt upptagna med att bete sig och se ut som de tänker sig förväntas av dem. Hon kan svära på att deras fotsteg är lättare. Människor som hon i avund beskriver som platta när hon känner att det egna avgrundsdjupet öppnar sig inuti. Som hon tänker ser rakt igenom henne, ser hur hon avviker, tillhör en annan grupp, hör inte hemma här. De aktiva, levande, rastlösa människorna. De som får något gjort. Ibland känns det som om alla tillhör den gruppen.

Vid det här laget hade hon dejtat många sådana människor. Någonstans längs vägen landade hon i tanken om att avsaknaden av djup inte var verkligt, bara en synvilla skapad av den totala oförmågan att uttrycka för någon annan hur ens egna hjärnspöken tar sin form. Och ju äldre hon blev, desto tydligare blev det att hennes egen förmåga att spegla sitt inre utåt falnade. Framför allt försökte hon allt mindre, i takt med att insikten om andras ointresse ökade, liksom hennes egen tilltro eller förhoppning om att någon gång känna sig sedd på riktigt. Det kändes alltmer som en barnslig fantasi, odlad på gödsel av romantiska komedier och hennes egna smäktande tonårsdikter.

När hon var liten brukade hon längta tills familjen skulle åka till släkten som bodde långt, långt bort, flera timmar att färdas i bil. Hon visste inget bättre än att få sitta i baksätet när tystnaden lade sig, syskonen somnade, solen sjönk utanför bilrutan och världen passerade förbi, sträckte ut sig åt alla håll var hon än tittade. Det finns inget slut på världen, den bara fortsätter, med eller utan dig. Vad är mer lugnande än det? I tystnaden kunde hon försvinna, skapa dialoger, klippa samman montage, hitta på nya personer, kärleksrelationer av ett eller annat slag, fåfänga författardrömmar, storslagna resor eller andra till synes ouppnåeliga framtider. Ibland kunde hon återvända till samma fantasi i flera dagar, veckor, månader. I perioder alldeles för angelägen om att få en stund själv. Längtade till bussarna, bilarna, fönsterna, eller minuterna innan hon somnade på kvällen, så hon kunde få fortsätta livet som pågick inuti. När hon kröp ned i sängen på kvällen hoppades hon alltid att fantasin skulle övergå i en dröm. När hon drömde önskade hon alltid att hon skulle vakna i en verklighet.

Det var den andra typen av människor som hon tillhörde. De som speglar sig för mycket inåt, som förlorar sig själv i dialog och i tanke, i det fascinerande som det innebär att bara vara människa. Konstnären, om du så vill, även om hon själv nu inte var konstnärligt begåvad av något slag. Hon hade dejtat några sådana med. Då var det istället uppenbart att det fanns mer som pågick inuti, men helt omöjligt att få reda på vad, fortfarande fast i orden som begränsar och bryter ned allt tills det inte längre känns viktigt. Verb och adjektiv och prepositioner kan inte förklara hur jag känner för dig, ville hon säga i mörkret på någon sunkig bar och sedan förlora sig totalt i någon annan, men sanningen var att känslorna inte heller infann sig. Inget kändes någonsin riktigt verkligt, och inget kändes riktigt som det gjorde i fantasin.

Ingen är särskild, tänkte hon, och svepte höger på tinder för säkert tusende gången.
Om ingen är särskild duger kanske allihop.