Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nu är du klar

Jag är bara ledsen. Det är inget allvarligt, det händer hela tiden. Jag tränar varje dag för att hålla känslan borta, knarkar kroppens gladhormoner så gott det går men gråter ändå när jag stretchar på hallgolvet. Värken i kroppen går att förklara då.

Jag badar badkar och dricker vin och tar en bild där jag är naken, den är ful, skickas till ingen, måste raderas till och med ur papperskorgen så att jag kan glömma att jag skäms. Gömmer mig i mina största kläder, de är de enda som passar mig längre. När jag ser mig själv i kameran på zoom så undrar jag hur jag alls vågar visa mig i världen. Ändå är jag där. I världen. Och finns.

Jag går i terapi och pratar med andra, de fungerar lite som mig och samtidigt inte alls. En av dem ligger på sjukhus, jag är glad att jag inte är hon. Vi delar erfarenheter men ingen vågar svara på vad någon annan har sagt, vi bara nickar snällt och gråter ihop.

Ibland tänker jag på dig. Det känns som hela tiden, men jag vet att det inte är så. Jag tvingar mig själv att stoppa tanken innan den hinner hela vägen, påminner mig själv om att jag hade mått likadant även om du hade älskat mig. Men jag kan inte känna att det är sant. Jag skriver nästan inget längre. Det går väl i vågor som allt annat.

Det här är en bra period tror jag. Jag äter faktiskt regelbundet, mer eller mindre i alla fall, och jag vill leva nästan hela tiden. Balkongerna här i kvarteret är bara det och inget annat, men jag fantiserar fortfarande inte om framtiden.

Jag dejtade en tjej ett tag, hon hette Mia och var vacker och rödhårig som en liten räv som borrat in sin nos i min bröstkorg och sagt att hon bor där nu. Men hon bor långt härifrån och det hade väl aldrig lett någonstans ändå, du vet hur jag är.

Ibland dejtar jag någon lite längre och måste göra slut på riktigt, kan inte komma undan med ett sms, måste tvinga mig fram till ögonkontakten. Det gör alltid ont.

Jag tänker att jag har träffat många som har sagt att det har varit speciellt att träffa mig, och jag förstår att de orden betyder allt mindre i mina öron. Skräms av att jag aldrig kan känna samma sak men vägrar tro att jag har förbrukat den förmågan. Jag vet ju att jag haft den. Jag är så duktig på att sakna, på att längta, ibland tror jag att jag slutar träffa människor för att få fantisera om dem efteråt.

Minns du hur du såg på mig i början? Någon såg på mig så för ett tag sedan, när jag pratade om att skriva och hur frustrerande det var att inte kunna uttrycka hur smärtsamt vackert livet är utan att förminska det till en bråkdel av upplevelsen, men att en bråkdels skönhet kanske är något fint att få dela med sig av ändå. Jag såg hur han fick något mjukt i blicken, men jag vände mig bort och fortsatte att prata. Jag antar att jag har blivit fegare.

Jag brukade vilja vältra mig i känslan av att bli omtyckt. Nu känner jag mig som en lögnare så fort jag berättar något om mig själv. Jag har upprepat mina repliker för många gånger för att något ska kännas genuint. Jag vill inte ens ligga längre. Har tappat tryggheten i en naken kropp intill mig som säger att jag inte behöver finnas eller tänka på något annat än hur den skälver precis just nu. Det är väl hälsosamt att inte söka bekräftelse. Men det känns precis lika ensamt. Eller mer, men jag vet inte riktigt hur jag ska kvantifiera det hela.

Jag tänker mig att du är lycklig fast jag inte har en aning om det är sant. Du var nog aldrig särskilt lycklig du heller. Lika hopplöst vilsen i meningslösheten som jag, fast på ditt eget vis förstås. Jag undrar om vi alls förstod varandra i det. Eller om vi bara nickade snällt vi med. Kanske hoppas jag bara att du är lycklig nu. Jag lovar att jag jobbar på det jag också.

Jag var hos naprapaten idag för att justera smärtan i ryggen, förflytta den till en annan del av kroppen eller kanske till och med ut ur mig. När han tog tag i mig så kändes det som om jag skulle börja gråta, men jag vet inte om det var smärtan som rörde sig eller om det bara var så länge sedan någon höll i mig så.

Ibland vet jag inte hur jag ska orka. Vakna och välja att finnas, välja att ta hand om mig själv och tro på en framtid som erbjuder något annat än nuet. Det kan kännas så omöjligt att finna sig i nuet. Försöker meditera mig fram till någon form av acceptans, vill lära mig att bara andas in och ut. Mest vill jag lära mig att älska, det borde vara lika enkelt som andetagen. Men mitt bröst känns hårt och stängt. Det sviktar dåligt, säger naprapaten, när han trycker sina handflator mot mig och ber mig att andas in. Och ut.

Nu är du klar.





Prosa av pleasant street VIP
Läst 242 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2021-05-06 12:07



Bookmark and Share


  Horace VIP
Dessa djupa insikter befriar bit för bit
När jag läser hur du vet och skriver
så mycket om att skriva och leva
är jag glad över det du vill göra
säger jag till berättarjaget
jag den befriade läsaren
2021-05-06

  Androiden VIP
verkligt och äkta. du skriver väldigt bra.
2021-05-06

  99ballonger VIP
Nu känner en annan sig lite mindre ensam!

/Omtyckaren
2021-05-06

    Sefarge VIP
Wow!
Väldig närvarokänsla i denna skrivelse
Orden kändes ej onödiga utan
Äkta en verklig konst att kunna
Skriva så. .. En rad brände sig
Kvar. .. "Det kan kännas så
omöjligt att finna sig i nuet"
Hoppas fler får tillfälle läsa
Denna mänskligt hett
Berörande skrivelse.
Topp!
;)
2021-05-06
  > Nästa text
< Föregående

pleasant street VIP