Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Henri


Människor jag försökt att älska 7

Första gången vi sågs satt vi och tittade ut över vattnet. En fluga landade på din hand, och du blåste ömsint bort den. Lät den lämna dig utan skada. Jag tänkte att du hade all makt i det ögonblicket. Över det lilla livet. Snart nog över mitt. Jag lade valet på minnet, kände mjukheten sprida sig från din varma famn, genom min kropp. De säger att man blir som man umgås. Nog hoppades jag innerligt på det när jag spenderade all tid jag fick tillsammans med dig.

-

Under de första två veckorna slutade vi aldrig att prata. Han skrev långa sms-romaner, ringde upp mig varje kväll för att diskutera precis ingenting in på småtimmarna, och jag svarade lika hängivet. Hade jag gått och lagt mig klev jag upp. Tog på mig jackan och smög ut i natten. Njöt av ljudet från hans röst som om det vore en absolut livsnödvändighet. Kände mig övertygad om att det jag upplevde nu var en absolut livsnödvändighet, och förstod inte hur jag någonsin hade kunnat tro något annat.

Ändå fanns rädslan där från första stund. Eller kanske just därför. Hur skulle jag kunna leva utan, nu när jag haft honom. Hur skulle jag någonsin kunna uppleva något så stort igen. Jag var övertygad om att han var för bra för att vara sann. Att jag inte förtjänade att ha honom hos mig. Att han aldrig skulle stanna. Men jag stängde ute den rösten, i rädsla för att annars tvinga honom att lämna mig. Och sen slogs jag varje dag mot instinkten att fly.

-

Du sa någon gång att Ray Bradbury hade sagt att om man kan ställa rätt fråga så kan man få vem som helst att svara med poesi. Jag beklagar mig ständigt över min språkliga oförmåga, hur orden bryter sönder allt jag vill uttrycka, hur alla känslor som känns stora blir små framför dig. Men jag önskar att jag kunde få ha sagt till dig att det är precis så det kändes när du pratade med mig. Att ingen någonsin har sett mig som du.

-

Han var oändligt poetisk innan vi kände varandra. En dag skrev han att jag var en vackert inbunden bok utan titel på ryggen, men som bär på så mycket inspiration att en inte kan fatta hur den inte prånglas på varje låg- mellan- och högstadieunge som kanon. Orden brann i mig, etsade sig fast, blev till nya fotnoter, referenser, kapitelrubriker. Jag tänkte att han kommer att läsa mig en dag på stranden, girigt sluka mina kantnötta sidor och sedan lämna mig att damma igen på en bokbytarhylla vid tunnelbanan så snart han förstått min historia, pusslat ihop mina motsägelsefulla narrativ, nått min antiklimatiska upplösning som visar att allt som framstår som djup bara är ogenomtänkt tomhet. Men jag ville så desperat gärna se vad han såg, eller anade. Jag ville så desperat gärna tillhöra honom, så jag omfamnade rädslan, och öppnade upp.

-

Jag skrev till honom.

Det känns som om jag hittat en hemlighet,
en fridlyst blomma,
och jag plockar ett blad i taget
för att veta om eller inte,
- vill få beundra dig på fält och i handen,
plantera dig i min trädgård,
och känna dig gro.

Nu vet jag om eller inte, och hur det känns när ingenting gror.

-

När jag kom hem till honom första gången var jag nervös och beslutsam. Jag hade lovat mig själv att inte ersätta emotionell närhet med fysisk intimitet, inte låta mig själv sluka upp och förkasta honom som jag gjort med så många människor förr. Vi satt på hans balkong och tittade ut i vårsolen, han bjöd på öl och jordgubbar som han ursäktande sa att hans rumskompis hade köpt.

”Själv skulle jag aldrig”, sa han.

Nåja, tänkte jag.

När kylan smög sig på hämtade han en filt och bredde ut den över oss. Jag kände hans ben röra vid mina. Kände hans blick som om den rörde vid kroppen. I ett av rummen spelar hans vän tallest man on earth på gitarren. Sjunger vackert, stämmer in i stunden. När han kysser mig vet jag inte vem jag är.

-

Han var precis som allt jag drömt om. Vi gick på kvällspromenader och höll om varandra i solnedgången. Hans blick mötte alltid min med en undran, en längtan, ett försök att förstå. På samma sätt ville också jag gräva ned mig i honom, utforska drivkraften bakom hans engagemang, omtanke, viljestyrka. Höra hans resonerande stämma reda ut, blanda samman, visa hur världen kunde hänga ihop på ett sätt jag aldrig tänkt mig. Jag tänkte för första gången att jag kanske alltid skulle kunna finnas såhär.

-

Samma dag som jag ska gå på semester så säger han att han ska resa bort. Det känns som ett svek. Vi hade pratat så mycket om att få ha den här sommaren tillsammans, spendera regniga dagar med att spela alfapet nakna i min säng, lösa korsord på stranden, läsa varsin bok i soffan om kvällen, bara finnas i varandras närvaro i tid och otid. Jag kände hjärtat sjunka ned i maggropen.

”Hur länge?” frågar jag.

”Fyra veckor”, säger han och tittar ned i golvet. ”Åtminstone.”

Luften lämnar mina lungor. Jag känner hur mina artärer fylls av orosgiftet som fräter bort ömheten. Som skriker, retirera innan du går under. Men vad gör man. Man stålsätter sig. Man frågar vad det innebär för oss. Vi som aldrig egentligen pratat ordentligt om oss. Han säger att han självklart vill ses igen när han kommer tillbaka. Jag tänker att det är nu han lämnar mig.

Jag tror att han såg mina känslor fastän jag lät bli att uttala dem. Han höll om mig tätt, tätt intill sig och rabblade alla mina positiva egenskaper. Snäll smart omtänksam givmild tacksam sexig snygg rolig klok. Jag tänkte att det måste vara ansträngande att behöva övertala sig själv om att tycka om någon på det viset. Kände insikten om att jag skulle bli övergiven växa varje gång han pekade på något specifikt unikt fint men aldrig någonsin sa att han gillade mig. Inget var någonsin så självklart för honom. Allt var självklart för mig. Men jag tänkte att jag uthärdar allt om det innebär lite mer tid i ljuset av dig.

-

Den sommaren var oändligt lång och ensam. Fylld av vänner, resor, solsken men ändå intetsägande tom. Alla dagar när vemodet infann sig skulle jag i vanliga fall ha fyllt mig med någon annan. Nu var jag tvungen att andas genom känslan. Att till sist tillåta mig själv att känna den.

Så småningom började jag prata med rösten som malde i mig. Som frågade, vem är du om han inte vill ha dig. Vad duger du till då. Om de du älskar inte kan älska dig. En av alla bortkastat vackra sommarkvällar satt jag uppe på takterrassen och stirrade in i solen. Rösten väste, högg sina vassa tänder i mig. Men det fanns en till röst i mig nu. Jag lät den ta form, skrev ut den som en enkel anteckning på mobilen.

Här är saker jag vet:
Jag kommer att klara mig utan dig.

-

Så kom den efterlängtade dagen till sist. Han var hemma igen. Snart skulle han också vara hemma hos mig. Vid det här laget hade vi inte setts på över en månad, och även om vi hade chattat, pratat, skickat tusen nakenbilder fram och tillbaka så kändes det i kroppen som om vi aldrig hade setts. Jag kände mig lika förväntansfull och livrädd som första gången vi tog en promenad runt djurgården. Mindes den dagen som om det vore alldeles nyss. Han hade haft på sig en brandgul jacka och ett leende till öronen. Jag undrade om han hade valt just den jackan för att vara lätt att känna igen. Som ett signalelement. Som om han någonsin skulle behöva anstränga sig för att jag skulle se honom. Varje gång han såg på mig kände jag hur jag flackade med blicken, överrumplad av hans närvaro. Den känslan gick aldrig över. I hans ögon var jag genomskinlig. Ville genomskinas.

Nu skulle han komma över efter jobbet, och jag hade köpt rödvin och gjort i ordning alldeles för mycket mat till en picknick, kände nervositeten darra i mina fingrar när jag rörde om i hummusen. Skulle den vara bra nog. Hörde rösten i mig som väste att jag aldrig skulle vara bra nog. När han till sist ringer på dörren börjar mitt blod att rusa. Jag sluter ögonen, och för en sekund blixtrar bilderna framför mig. Jag ser honom öppna dörren med ett urskuldande leende. Hör honom säga orden. Jag vill inte ha dig. Jag känner ingenting. Det är över nu. Allting i mig skälver, tror mina tarmar har slagit knut på sig själva, min lever kan inte längre rena blodet från all min oros gift. Jag öppnar dörren.

Han står där bländande, solbränd, lång och ståtlig, alltid snyggare än jag minns honom. Kanske nu mer än någonsin. Eller så blir han vackrare för varje dag som går, om så bara i mina ögon. Jag vågar knappt närma mig, hans kropp har aldrig varit min, hans armar har aldrig skänkt mer trygghet än de tagit ifrån mig.

Han säger bara hej. Omfamnar mig. Hans värme, hans doft, hans ömhet - allt känns som knivar som skär genom mig.

Jag säger bara hej. Smälter som en överbliven snöhög i vårsolen.

Sen ler han, urskuldande.

-

När jag ringer mamma säger hon att du aldrig förtjänade mig. Jag gråter i luren och önskar att jag kunde förklara för henne hur fel hon har. Hur jag inte någonsin litat på min förmåga att älska någon så fullständigt som jag ville få älska dig.

Jag sprang längs med vattnet igår. Samma sträcka som jag alltid springer, den jag pekade ut för dig när vi satt och tittade ut över öarna. Efter slutspurten satt jag och hämtade andan på samma bänk som vanligt, vid toppen av trätrapporna som leder genom grönskan. Blickade ut över landskapet som aldrig slutar att hänföra med sin skönhet, kände solens strålar värma också insidan av mig. Jag andades ut och kände sorgen i luften. Jag andades in känslan av ödmjuk tacksamhet. Tacksamhet över att ha fått se världen genom dina ögon, se möjligheterna av vem jag skulle kunna bli veckla ut sig, hur jag skulle kunna vara något mer, även om det aldrig var någon som du kunde älska.
Kanske var det någon som jag kunde älska.



Att älska dig var smärta, från första till sista stund.

Och jag ångrar ingenting.




Prosa av pleasant street VIP
Läst 100 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2020-08-17 13:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

pleasant street VIP