Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
jag har ingen aning


Fyra minuter

Jag såg dig inte häromdagen.

Jag satt i hörnet inne på något nyöppnat ställe på Hornsgatan. Jag tror att jag har varit där förut, men det var något annat ställe då. Liksom allt brukade vara något annat förut. Det var en fredagskväll och jag skulle träffa några kollegor som jag egentligen inte jobbade med för en AW. Välartade blonda flickor med högklackat, kappor och handväskor, konsulter allihop. De påminde mig om småbarn som klätt ut sig i vuxenkläder. Jag var utklädd hur som helst. Liksom oftast funderade jag på hur mycket vi egentligen hade att säga till varandra. Vad vi egentligen sa. Men jag slapp dricka själv, och det var det viktiga. Jag hade sedan länge vant mig vid att befinna mig i sällskap som inte kändes som mitt, att leva i stunder som inte var mina. Vaggad av tryggheten i insikten om att allt går över. Med lite tålamod går all tid över.

En av kvinnorna tog en självklar plats i kvällens sällskap. Hon ställde artiga frågor och log stort mot mig. Det känns nästan som om hon bryr sig. Som om vi känner varandra, eller vill det. Jag anar att hon har övat på den här föreställningen. Jag försöker höra det i tonfallet. Hon lägger huvudet på sned, nickar med, apar efter. Jag gör likadant fast sämre. Hon är proffset, jag den utomstående. Den som hela tiden måste bjudas in till samtalet. Hennes ansträngning gör mig utmattad. Men det är något annat som får mig att vilja behålla henne på armlängds avstånd. Som får magen att spänna sig. Det tar ett tag innan jag kan sätta fingret på vad.

Glättigheten är överkomlig, till och med stundvis charmerande, och kombineras dessutom med något som framstår som faktisk eftertanke och skärpa. Ambitionen imponerande avspeglad i vad jag anar är stilriktiga kläder och en eyeliner som är intakt även efter alldeles för många arbetstimmar. Hon har en aura av kontroll, en förmåga att styra ett sammanhang, att hålla sig själv flytande. Det väcker avund i mig. Eller är det beundran. Jag undrar vilket motstånd hon har mött i sitt liv, om något. Men det är inte heller Östermalmsursprunget som håller mig avvaktande. Det är insikten om att jag själv inte besitter förmågan att se igenom henne. Människor är bara så farliga som de är duktiga på att ljuga. Den som inte går att syna går inte att förutspå. Er relation är inte din att kontrollera. Och går därför inte att lita på. Jag markerar henne som bekant och låter tanken ströva vidare.

---

När du pratade med mig brukade jag allt som oftast glömma att lyssna. Jag var ständigt distraherad av dina ögon, de som frågande letade svar i mig. Min hjärna gjorde gymnastikvolter varje gång jag sa något ogenomtänkt. Det kändes aldrig som om jag hade tänkt på något så mycket som du. Någon gång frågade du mig om jag var rädd för att säga fel sak. Jag sa att jag inte var det, men det var bara för att jag anade att det var svaret du ville ha. Min anpassning var ständig. Den var bara inte unik för dig.

---

Hon har en pojkvän säger hon, sedan kommer hon av sig, får börja om, han är visst hennes fästman nu. Det är en viktig skillnad, det märks. Stoltheten strålar när hon rättar till luggen och visar en ring. Ett tillhörande. Hon är hans ögonsten, hans ungdomskärlek, hans livslånga enda mål. Det är i alla fall så hon får det att låta när hon beskriver deras liv tillsammans. Så fort de hade blivit ihop hade han frågat henne när han fick lov att fria. Nu kvarstod bara allt planerande. Hon börjar beskriva sin blombudget, frågar vad som är rimligt, jag nickar instämmande, tittar på klockan som om den skulle rädda mig. Låter visaren påminna om att förr eller senare tar alla samtal slut. En molande huvudvärk växer i mitt bakhuvud. Spänner över axlarna, letar sig in i tankarna, gör ögonlocken tunga. Den måste komma från träningen. Jag borde inte ha ansträngt mig så. Eller är det ölen på en för tom mage. Eller den lite för trånga kjolen som jag envisats med att klämma ned mig i. Hon vänder sig plötsligt mot mig.

”Träffar du någon?”

Ditt namn sveper genom kroppen. Min mage vrider sig.

----

Redan innan vi hade träffats första gången så pratade du om att du hade svårt att tycka om någon ordentligt. Svårt att bli upp över öronen förälskad. Svårt att stanna ordentligt kär. Jag beskrev mina egna svala känslor och anade friheten i att inte vara behövd. Bara i det omöjliga är jag hängiven. Men vi hade ändå samma avsikt. Samma vilja att gå dit vi aldrig tog oss. Du rekommenderade självhjälpsböcker om relationer och jag studerade plikttroget dina ansiktsuttryck.

----

Jag leder in samtalet på tinder. Det är alla lyckligt samlevande människors skämsnöje. Som att se en dålig reality-serie för att kunna uppskatta sitt eget liv. Min ryggsäck bär på ett till synes bottenlöst hav av skakiga första träffar, konstiga konversationsämnen och alla andra uttryck av tafatt desperation och önskan om närhet som ensamma människor samlar på sig. Om det är mina eller andras erfarenheter spelar mindre roll. Jag memorerar, sprider vidare, försöker underhålla med min ensamhet. En kontrast till din lyckliga samvaro. Och visst njuter också jag av att få vara spektaklet en stund. Jag skönmålar och klottrar över, får allt att framstå som mer lustfyllt och skräckinjagande än vad det verkligen är. I verkligheten är det intetsägande. Långtråkigt. Människor flyter samman, många gånger får de aldrig bli något annat än en avspegling av mig. Av min längtan. Men i mina historier är jag rolig. När jag slutar prata måste jag skaka illamåendet av mig.

Den artiga bekantskapen frågar högt och utan inlevelse om hon kanske har missat någonting, och jag försäkrar henne med eftertryck om att så inte är fallet. Tar mitt ansvar. Varför skulle någon vilja leva mitt liv, säger jag, och skrattar henne tillbaka till sin trygghet.

Mitt liv cirkulerar inte kring något annat. Avsaknaden av närhet tar upp all min tid och tankekraft. Min kropp känner varje centimeter av hud som inte berörs. Det känns som om den kommer brytas ned, sina bort utan friktion. När jag stirrar in i datorskärmen på kontoret om dagarna får jag stålsätta mig. Räknar ner timmarna tills jag får vara nära någon igen. Sluter ögonen och föreställer mig känslan av armarna runt mig. Hans armar tänker du kanske, men nej, någons armar bara, det spelar inte så stor roll. Någons finns alltid till hands.

----

Du brukade krama mig på riktigt. Det är få människor som gör det. Oftast ger vi varandra en flyktig kram, på språng, på väg bort. Det är en formalitet, ett vänligare handslag. Det betyder ingenting alls. Men du drog mig intill dig med båda armarna, höll om mig tills inget utrymme fanns kvar mellan oss. Tills jag kände mig helt och hållet trygg. Helt och hållet hållen. Men även i dina armar suktade jag efter närhet. Kände mig oundvikligen för långt bort. Ville skrika, kom närmare. Älska mig. Fastän jag vet att du inte kan.

----

Snart nog börjar jag fundera på när jag får gå hem. Jag sneglar på klockan. Såhär dags hade det känts rimligt artigt att ursäkta sig. Baren är nästan full nu. Så fullt det nu får bli. Tre killar letar sig genom entrén, stegar självsäkert mot ett ensamt bord längst in. Och en av dem. En av dem registreras direkt i mig. Han möter min blick. Med håret lite på sned, som om det aldrig riktigt låg kvar där han ville. Skäggstubbens fjun som får honom att se ung och gammal ut på en gång. Solhuden som kommer åldras alldeles för fort. Och skjortan som ser lite för stor ut över den tunna kroppen. Jag vet redan allt det om honom. Hans ögon letar inte mina, de bara råkar hamna där, och han ser rakt igenom mig. Utan att röra en min slår han sig ned utom synhåll. Det känns som om jag ska sjunka genom marken. Hans närvaro suddar ut min. Magen vrider sig ett varv till.


---

Du frågade en kväll vad poängen var. Om allt skulle kännas såhär. Om ingenting leder någon annanstans. Kanske kände du dig lika otillräcklig som jag. Bara för något helt annat än mig. Jag ville förklara för dig hur all tid tar slut. Ville säga att allt går över. Jag ville få stanna med dig i stunden. Men du kunde aldrig vänta ut tiden som jag.

---

Det var inte du som gick förbi, såklart. Men det spelar ingen roll. Känslan lever redan i mig.

Jag andas in. Ut ibland, men mest in. Var musiken verkligen såhär högljudd alldeles nyss? Var luften så tung? Jag klarar inte av att klä på mig den artiga bekantskapen igen. Jag är ett vilddjur inträngt i hörnet av baren. Ett rådjur som flämtar på motorvägen. Människoskapet skrattar åt mina stirrande ögon. Jag försöker härma dem, hör min stämma så genomskinligt liten. Lamporna blinkar. Är det ölen eller huvudvärken eller kjolen som är för trång. Illamåendet skvalpar i magen, jag måste få luft nu, måste bort härifrån innan någon ser mig.

Jag tackar abrupt för kvällen, slänger på mig kappan och går med bestämda steg mot busshållplatsen. Det är bara några meter. Spriten bränner innanför bröstbenet, redo att fly min ensliga kroppshydda. Jag med. Skylten visar fyra minuter. Säger vänta bara i fyra minuter. Jag har väntat hela livet, varje timme är en timme jag spenderar på att ta mig igenom. Om målet inte är annat än att ta sig igenom så finns det många genvägar framåt. Trafiken strömmar precis intill, ropar att den kan ta med dig. Att du kan slippa. Få andas ut. Känslan av dig ekar mot revbenen. Men jag väntar mina fyra minuter och låter bussen ta med mig hela vägen hem till ön, låser upp ytterdörren med skakande händer. Sliter av mig kläderna, strör dem över hallgolvet, knäar på badrumsmattan framför toalettstolen. Jag speglar mig i porslinet. Hinner tänka. Hur många gånger har jag andats den här luften? Jag vet inte. Sen vänder jag mig ut och in, tömmer mig på känslan. Huvudvärken pulserar bakom pannbenet. Mina blodsprängda ögon tittar anklagande på mig i spegeln när de tåras. Säger, gå och lägg dig. Tröttheten gör mig ödmjuk, smärtan är betryggande. Jag har inget kvar att sätta emot. Timmarna går över. Jag sveper täcket om mig.









Prosa av pleasant street VIP
Läst 61 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2020-09-17 16:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

pleasant street VIP