Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
svammel


Mikro

När jag flyttade hit fick jag en mikro från mamma. Den är gammal och fungerar lite halvt bara, jag startar om och om men ingenting i den blir riktigt varmt längre. Vid middagstid försöker jag tina något fruset, men det tar en evighet, så jag ger upp och äter det kallt. Det spelar ändå ingen roll för mig. Inuti är allt detsamma.

När du gick bredvid berättade jag om någon som flyttade hit för kärleken. Din blick avslöjade ingenting när du lyfte ett ögonbryn och sa att det var förvånansvärt enkelt för människor att överge allt för någon annan bara sådär. Tänk att älska någon så, mumlade du och lät tanken vandra. Sen höll du mig lite motvilligt i handen och försökte välja ett par ord. Jag försvann in i min egen värld där du ville älska mig just då.

Idag har jag inte sagt ett ord till någon alls. Eller jag hade kanske ett möte, men alla pratade om något jag inte förstod och jag vet inte alls vad jag lyckades säga tillbaka. Talet har lämnat mig ensam, det finns oberoende av mig nu, inga av mina uttryck är längre besläktade med mig. Jag hör ord som inte är mina formuleras hela tiden. De flyter här utanför, jag kan inte få fatt på dem, kan inte välja dem, svälja dem, stoppa dem innan de avslöjar något om mig. Efteråt minns jag aldrig särskilt mycket, och jobbet får jag inte behålla, så vad spelar det för roll vad jag sa eller inte.

Dina naglar var så små små små, jag förstod det faktiskt aldrig, hur de kunde riva sönder något alls. Ta bort en plåstertejp eller öppna upp ett apelsinskal. Blotta vätskan innanför. När du smekte mig över ryggen kändes det aldrig som om du kunde skada mig, hela din varelse svepte förbi så enkelt. Jag vände ansiktet för att njuta av känslan om vinden bet tag. Men du var så mjuk och tunn, du kunde inte bli mer än ett litet, litet rafs bara, kanske när ett finger gled ned längs med svanken eller ut ur min hand.

Och i mig snurrade väl alla tankar just då. Jag kände hur mina celler förökade sig som cancer i kroppen. Jag ville säga att din doft var kvävande, jag ville be dig luta dig närmare intill mig, ville förklara hur jag kanske skulle kunna dö just i den här stunden utan att ångra mig. Jag ville sätta ord på allt. Ville ge dig allt, ge upp eller bort eller. Något. Men orden formade sig i luften och blev till något annat. Jag kallade sådan kärlek främmande och tittade ned i marken som inte ville se tillbaka på mig.
Skäms du inte sa marken, eller så gnydde den bara för att jag stod på den, eller så kunde den inte prata alls.

Jag ser min gestalt i husväggarna när jag går längs med gatorna här. Jag ser mig själv i det mesta om jag stirrar länge nog. På något vis tycks alla känna igen mig, jag tror mitt ansikte har förvandlats till lera att forma till något bekant, människor säger att de måste sett mig förut och jag tänker att jag måste slippa göra det igen. Ibland tror jag att bara främlingar ser mig. Kanske skulle jag kunna stanna i gatan och bli omfamnad av världen. Kassörskan skulle bli min enda kärlek och hon i våningen ovan en bästa vän. Vi skulle dricka kaffe på tisdagar ibland. Ibland tror jag att alla jag ser är främlingar. Kollegan hälsar i korridoren. Vad hette du nu igen?

Alla ord har gett upp sina försök att bilda meningar. Mitt passiva vokabulär växer och tar över allt jag en gång kunde ha sagt. När vi träffades var jag stilfullt innehållslös, var jag formbar men ändå varande i någon form, sedan dess har även formen börjat lösas upp och sippra ut. Nu lever jag i mellantinget. Inget behöver uttryckas här. Alla mina måsten har övergett mig. Främlingarna lindar orden runt, håller armen omkring, säger att de bryr sig så länge jag bara finns kvar. Här, mellan. Som om mina axlar var gjorda för att hållas i men aldrig av. Ingen kräver faktiskt någonting av mig längre, de bara låter livet fortsätta som om det vore frivilligt, och jag förstår inte. Är jag ingen att kräva, har jag inget kvar att krama ur mig, varför försöker du aldrig längre. Jag vill känna dina naglar i huden.

Läkaren säger att jag måste skriva ned allt jag äter. Jag har fått prydliga formulär, nästan som om jag är sjuk, ja, faktiskt precis så egentligen, men orden lyder ju inte mig. Att skriva dagbok känns som att be världen att minnas ens historia, men min är inte min egen och vad är mer intetsägande att minnas om en människa än den mat som fyller den? Du har inget val säger läkaren, så varsågod världen, det här var maten som fyllde mig idag, men jag har blivit gammal och ingenting där inne blir riktigt varmt längre.




Prosa av pleasant street VIP
Läst 86 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2020-10-04 13:15



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Tanken går till Blanchots ”dagens vanvett” och dit får den gärna gå.
2020-11-24

  danne // VIP
Mikrovågor kanske är många av våra tankar som dess osynliga vågor med gama beta alfa strålar ... tror det är ur grekiskan de härstammar .. ja lika så tanken i å ur begynnelsen , i halv cirklar unga som gamla ”män” kanske förekom någon kvinna där i antikens forum .. demokratisk anda med syn på livet ... Dock ett slavsamhälle där vis syn skilde sig i tankar av tvång kanske mikrovågor som man få för egen maskin sköta om av går det sedan på.. Vi lever sådana strukturerade välanpassade liv att livet lät blir sönder mikrat även i en halv dan mikro som man för det mesta själv reglerar...


Gillad texten inget svammel mera som så det är i ett mikroskopiskt liv ...
Väldigt mycket som händer dessutom..


2020-10-04
  > Nästa text
< Föregående

pleasant street VIP