jag är dum i huvudet
och jag hatar dig
du som väcker mig med pianospelande fingrar längs med låren
som sjunger med i mina låtar fastän du inte gillar dem
som lyssnar på dålig musik själv och har för mycket smör på mackan
du som är snäll och följsam men ändå säger emot mig precis hela tiden, argumenterar emot saker som jag inte tycker att jag har sagt och vill förklara poänger jag aldrig förstår, frustrerar mig i oändlighet
jag himlar med ögonen och tänker att du är dålig på att artikulera vad du tänker och känner, vill be dig verbalisera på ett språk jag begriper, vill låna ut mina ord så att jag klarar av att lyssna, men du tar konstpauser och jag gissar fel på vad du ska säga härnäst hela tiden,
stressar dig sönder och samman

jag är dum i huvudet som hatar dig
du viker alltid handduken prydligt för att inte bidra till någon oreda i lägenheten, det är för min skull säger du, men den är våt efter duschen och kommer ruttna inuti så jag mumlar något ohörbart och vecklar ut den igen. aldrig nöjd tydligen.
jag svär att du aldrig dammsuger din lägenhet men den är mycket finare inredd än min
du har nog smak
dina kläder är fula men du väljer dem med omsorg och det betyder väl något ändå?
du gillar nästan samma saker som jag men ändå inte alls och på ett sätt gör det allting värre?
du avskyr allt som är klämkäckt och glättigt på ett sätt som får mig att vilja älska det och kalla dig cynisk fastän jag egentligen håller med, det riktigt bubblar i mig av barnslig motvilja
(du kunde haft inspirerande citat på väggarna, det är klart att det hade varit värre)

jag är dum i huvudet för att jag hatar dig
du är inte rädd för mig men kanske för att bli sårad och jag kan väl inte klandra dig
jag glömmer så ofta att filtrera vad jag säger och det låter alltid så dumt när det sägs högt, jag svär att alla mina tankar förvandlas till monster när de kliver ur garderoben. jag säger aldrig något om oss i futurum.
sen ser du på mig med dina stora ledsna ögon under den tunna luggen som nog inte heller finns kvar om några år och det slår mig inte ens in att känna ordet när jag suckar förlåt, allt jag kan tänka på är varför jag ska leva med någon om det bara är såhär man mår

med jämna mellanrum tittar du på mig och säger ”hon är vacker” eller något liknande ömsint i tredjeperson, så att jag inte ska känna mig trängd av din kärlek men jag trängs ändå vill sprängas vill slå undan dina händer vill springa bort härifrån

allt jag kan tänka på
är att du är dum i huvudet
och jag hatar mig.