Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
det spårar


Fuck you, Descartes.

Jag brukade påstå att jag bara glömde bort min självmedvetenhet när jag såg på sport eller hade sex. Det var en lögn, såklart. Jag framställde mig alltid medvetet under sex, men det var en enkel sak att ljuga om. Sexet var aldrig tillräckligt bra för att kunna få mig att glömma vem jag var eller vad jag ville uppnå. Det vara bara något jag sa för att få folk att komma. Du förstår, oavsett hur perversa människor påstår att deras fantasier är, så vill de allra flesta bara att någon annan ska vilja ha dem. De vill få känna sig behövda. Som om deras kuk skulle vara min räddare - ja, du hör ju, herregud. Så, jag brukade dricka en öl, fråga om deras rädslor och tillkortakommanden, och deklarera min eviga passion för sex som den enda flykten från det smärtsamma fängsel jag iklär mig själv. Jag skulle lika gärna kunna ha runkat av dem under bordet, inte sant?

Du anar förstås att du faller i samma typ av fälla nu. Jag berättar precis hur förställd min person är, och ändå blir du övertygad om att du är den enda som verkligen ser igenom mig. Som verkligen ser mig. Camus skulle ha berättat för dig att ingen någonsin är så falsk som i sin bekännelse – det är den största lögnen av dem alla - men visst, låt oss underhålla känslan av närhet en stund. Ibland, tro det eller ej, så tillåter jag även mig själv det.

I ärlighetens namn, vilket det nu är, så hatar jag människor som känner mig. Det har jag alltid gjort, vilket är varför jag, utan undantag, skäms över min familj. Det finns inget vidrigare än att behöva balansera det familjära med det okända. Det sliter på mig att stå fastlåst på scenen framför dubbla publiker. Det känns som om de är inkräktare som enträget blickar in genom fönsterglaset på min föreställning – de tvingar mig att begränsa interaktionen med det nya till det gamla. Jag kan inte kontrollera dem, inte förändra dem, inte tvinga in dem som statister i min valda uppsättning. Istället står jag oundvikligen paralyserad – oförmögen att passa in till följd av den appendix, den parasit av personer som fäst sig vid mig. Jag skulle inte önska det på min värsta fiende. Vilket är varför jag bara älskar främlingar – ja, just som du. De är den enda förlåtande publiken.

Du förstår förstås - de som känner dig kommer försöka tvinga dig att förbli bekant. De värsta av dem kommer kanske till och med att anklaga dig när du beter dig annorlunda, de kommer påstå att du plötsligt är förställd. Som om en version vore mindre konstruerad än en annan, inte bara okänd för dem. Alla vill vi väl tro att just den vi ser, det är personen som hon verkligen är, fastän en sådan verklighet är förgänglig. Och vilken förkastlig sak att göra dessutom! Att avbryta föreställningen, höja rösten i salen och anklaga skådespelerskan för att hon spelar - det är väl självklart! Det är mitt uppdrag likväl som ditt. Men människorna kommer bestämt hävda att de inte förställer sig. De diskuterar gärna hur de klär sig annorlunda för att passa in i olika sammanhang, de skiftar tonläge och uttryck – men aldrig sin person - nej, såklart inte. Personligheten förblir intakt. Jag vill alltid efterforska, vad de då anser utgör sin person, men låt oss lämna diskussionen om människans sanna kärna därhän. Jag byter sällan kläder för att imponera på någon annan, men personligheten däremot skiftar jag ständigt för att passa allt och alla. Vad avslöjar det om mig, tycker du? Att jag lever mitt liv med mening – att jag är någon, medvetet? Och för det ska jag skämmas! Säg mig, vad är syftet med skam? Att begränsa människan till det förväntade, kanhända, men vad är då mer förväntat än anpassning? Det är avskyvärt, hur vi människor föraktar det konstruerade. Som om det autentiska - de råa, ociviliserade varelser vi föds som är hela poängen med vårt varande. Är det vår plikt, att glömma allt vad vi lärt varandra – att vara så orörda som möjligt, fly tillbaka in i livmodern och låtsas som om vi inte är filtrerade, nedsmutsade, formade av det sällskap vi valt? Ska vi verkligen behöva vara sanna mot våra impulser hellre än vår logik? Jag tror inte på det för en sekund, och jag anar att du inte heller gör det, om du får tänka en stund kring det hela. Nå, vilka impulser är det vi borde förtrycka, och vilka borde vi framhäva? Är det möjligen så att vi egentligen suktar efter någon form av koherens - att liksom med skam är vårt mål bara att förutspå agerande. Jag anar att om vi överraskas så tvingas vi också att inse, att vi är precis lika fångna i våra banala impulser som i vårt valda skådespel.

Det är också därför som jag inte har några betänkligheter kring att ljuga. Jag påstår att jag har det, såklart, och i en större mening av ordet är det kanske närmast sant. Det är ovidkommande oavsett – jag ljuger aldrig om något av större betydelse. Men historierna jag berättar är aldrig helt mina egna. Till mitt försvar så är väl få historier det. Är inte alla våra berättelser gemensamma upplevelser, trots allt? Vi har alla levt dem, och inte ens våra liv är egentligen våra egna – de är oundvikligen resultat av varandra. Så, hur kan vi påstå att vår historia skulle vara något annat? Oavsett så tycks vi finna mycket mer igenkänning i det specifika än det generella. Ett generellt påstående gäller ingen, alla lever i det särskilda. Även om en historia inte beskriver ditt liv specifikt så kommer din hjärna tillåta dig att spegla dig själv i likheterna. Så -- jag stjäl. Jag stjäl det specifika från människor som har levt mer än jag. Det är därför jag frågar om deras rädslor och kärlekar, deras mest karaktärsdefinierande upplevelser. Först då kan jag imitera dem framför någon annan och betrakta deras reaktion. ”Det här är jag!”, utropar jag och känner den varma känslan av förnöjsamhet infinna sig när deras ögon fylls av förundran. Jag ekar människorna runtom mig, och av samma anledning så betraktar främlingar mig och hävdar att de känner sig som hemma. Jag låter det ske, tills de önskar att stanna, såklart – då ursäktar jag mig och försvinner. Ingen håller övergivningen emot dig, så länge du är tydlig kring det hela. De kanske blir ledsna, givetvis, men de riktar aldrig ilskan mot dig. För vem kan beskylla någon annan för att de inte älskar dem? Just ingen alls. Trots det tycks vi försöka ständigt. Men – jag kommer av mig – det handlar om historierna. Ärligt talat, jag märker det knappt längre. Jag kan inte urskilja vad jag varit med om och inte – jag upprepar en berättelse och när orden lämnar mig har jag också levt dem, så har jag då inte också rätten att uttrycka upplevelsen, åtminstone såhär i efterhand? Sanning, vad det nu är, förhåller sig tveksamt till kärnan av en människa.

Jag vill ju hävda, som du säkert anat, att inget finns kvar utan mina förställningar. Mitt naturliga jag skulle kunna stirra in i en vägg flera dagar i sträck utan att blinka. Det vill ingenting, för ingenting är meningsfullt för naturen. Vad har naturjaget för drivkrafter kvar? Att äta? Att föröka sig? Allt är tillgängligt och möjligt i varje given stund, så vad återstår då att sträva efter? Bara döden, antar jag, eftersom vi alla tycks vara fördömda till en oförklarlig önskan om att fortsätta finnas till – med eller utan mening. Men det underlättar inte längtan efter den. Jag avundas de religiösa, de blint troende, de troget älskande. Jag avundas de passionerade med passion – vilket skämt! Vad finns det att vara passionerad kring nu? Dina åstadkommanden är oviktiga, ditt liv är inte ens en slarvig anteckning i marginalen i historieböckerna, och ändå vågar du påstå att meningen med varandet är att njuta av det hela? Säg mig, vad är det du finner så njutbart? Nog har också jag känt morgonens doft när gatorna fortfarande står tomma, sett det kalla höstljuset som fyller staden innan bussarna och tågen fylls med pladdrande människor som får allt att kännas smutsigt och stressande och oförklarligt som någon annans. Jag har andats in luften vid toppen av klipporna, precis när vattnet slår emot dem. Jag har sett hur naturen vecklar ut sig – hur vi förstör den – djuren som lever och dör för våra händer. Ja, vem är egentligen jag, mer än något vilt, som lever och dör för mina händer? Tro mig, världen är fullt kapabel att vara vacker och meningslös på en gång. För vad är egentligen skönhetens poäng? Den väcker inget annat än avund. Och världens skönhet lämnar mig inget annat än den skarpa smärtan vid insikten om att jag aldrig kan vara en del av den – det ligger väl i själva människans natur att vara oförmögen att bara vara. Jag tänker, därför är jag fördömd att avsky min existens. Ja, fuck you too, Descartes.

Ibland vill jag påstå att jag är mer ärlig nu när jag nått en mer mogen ålder. Men jag är bara mer djärv i mitt uttryck. Jag pratar om saker som jag påstår har betydelse, dyker för fort ned i människor som om de vore objekt i mina efterforskningar – och är det inte så, trots allt? Jag vill inte längre prata om vädret sedan någon berättade att det är ett förgängligt nöje, bara bortkastad tid – jag måste nyttja mina ord till något bättre. Sedan dess är jag fast i behovet av att gräva efter mening, jag kan inte skaka den här varelsens perspektiv förrän någon annan skänker mig ett nytt. Följaktligen klarar jag inte av att fingera intresse när någon uppehåller sig för länge vid en historia om något trivialt – samma triviala ämnen som jag brukade vara expert i – utan deras historier om bordsdekorationer och inredning tycks suga själva livet ur mig. Herregud, människa, berätta något som är användbart för mig, något jag kan upprepa med någon form av värdighet! Istället står jag här och pratar om interiördesign. Till deras försvar så är kanske deras beskrivningar av hemmens inre varken mer eller mindre användbara än mina om mitt; jag rymmer inget av större betydelse trots allt. Det enda som finns i mig är andra människors historier, och för stunden talar ju historian om inredning, så jag anar att det är odelat samma.

Så, för att sammanfatta den här besvikelsen, är sexet lika mycket en lögn som allt annat. Det enda jag har en evig passion för är föreställningen. Betyder det att du närmat dig – eller att jag har det? Nej, min vän, jag förställer mig även för min egen skull: jag stönar ljudligt när jag onanerar, inte för att det faller mig naturligt – jag lärde mig vid tidig ålder att aldrig släppa fram ett ljud utan att mena det – utan för att jag, precis som alla andra, egentligen drömmer om att vara en människa som stönar oförställt. Eller så känner jag mig åtminstone tvungen att låtsas som om jag önskar det. Så jag föreställer mig mina hämningar - och sen befriar jag mig från dem.

Vilket oändligt slöseri med tid.





Prosa av pleasant street VIP
Läst 113 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2020-09-22 14:49



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Ja, där är väl en kolossal mängd omständigheter som föranlett detta tillstånd av föreställningsliv i språket, och i mitten av alla dessa en vilja, och med den ett ansvar att handskas med sig själv mot något slags mål. Eller är det bara en stil? Jag skulle tro det sista. Ett förnämt förakt av sig och allt omkring, satt i prosa.
2020-11-13

  Staffan Nilsson VIP

En lysande prosa!
Både som prosa betraktad och som beskrivning av våra liv i cyberrymden.
En rad jag älskar är:
"Jag byter sällan kläder för att imponera på någon annan, men personligheten däremot skiftar jag ständigt för att passa allt och alla."

2020-09-23

  100apor
Svårkommenterat. Ärligt om diverse föreställningar och de dilemman de medför i varat. Välformulerat och intressant att ta del av.
2020-09-22

  danne // VIP
Wov riktigt bra skrivet ...
Descartes Vänder sig garanterat i sin mausoleumska djupa sömn med sitt je pense, donc je suis un character band dessinée...

Ja visst har livet ett lekfullt sätt att ta en fram..... oavsett passion eller dess bleka motsatts ..

Tycker det var värt att läsa ditt verk för det är det...
Grymt bra
2020-09-22
  > Nästa text
< Föregående

pleasant street VIP