Han var två meter lång, spelade hockey och drack för mycket. Vi hade knappt skrivit två ord till varandra innan han gick med på att möta mig vid medis klockan tio en sommarkväll. Det var utomlandsvarmt och jag hade precis kommit från gymmet, kände hur duschen ogjordes och svetten rann innanför omlottkjolen trots att jag bar jackan i handen. Han hade cyklat och jag kände hur hans kroppsvärme slog emot mig när han böjde sig ned för att kramas hej.

Vi drack på en sushibar, två uteserveringar som hann stängas och sen en stökig Baras, där dörrvakten bad om att få se mitt leg men ångrade sig vid åsynen av hans långa gestalt. Helvete mumlade vakten till sin kollega när vi gick in, och jag undrade om det inte måste vara fruktansvärt att alltid känna sig sedd. Jag som försökte utplåna varje spår av mig, tänkte att jag gick obemärkt förbi alla jag känt.

Han var ett år yngre än mig men han kändes lika sliten. När Baras till sist stängde sträckte dörrvakten fram två vattenglas och sa åt oss att gå hem.
”Till mig då?” frågade han och sen bar det av nedför söders backar och uppför den branta stigningen till Henriksdalsberget. När jag snubblade upp mellan trädrötterna i mörkret tänkte jag på främlingen bakom mig och hur det inte vore orimligt att det skulle sluta precis såhär en dag. Tänkte på alla främlingar vars hem och mörker jag sökt mig till för att fly mitt eget och kände tacksamheten skölja bort oron i magen.

Jag minns inte vad han jobbade med, orkade nog aldrig förklara vad jag gjorde och var i vilket fall för full för att bry mig åt endera håll. Morgonen därpå vaknade jag med huvudvärk och ett dimmigt minne av en orgasm som kunde skett under natten eller någon helt annan gång. Han bjöd inte på frukost, jag frågade inte, förutom om direktioner till busshållplatsen och sen gick all ansträngning åt till att inte kräkas hela vägen hem.

Senare under dagen skickade jag några låttips, lyssnade på en artist han visat mig under natten och glömde sedan bort att höra av mig. Jag visste aldrig om det var meningen eller inte. Några månader senare matchade vi på tinder igen.
”Såhär länge har jag aldrig fått vänta på en andra dejt”, skämtade han inne i mörkret på Carmen och jag tänkte att det var väl att ta i. Jag hade med mig tandborsten i väskan och förväntningarna i kroppen.

En kylig eftermiddag tog jag tunnelbanan till Kärrtorp tillsammans med en motvillig vän för att se honom spela en hockeymatch i någon amatörliga. Han hade föreslagit det mest på skämt men det var något i rösten som bad mig att vara där ändå. Vi drack whiskey i kaffekoppar på läktaren tills fingrarna domnade bort, vinkade vänligt några gånger och smet ut i pausen till tredje perioden för att slippa säga hejdå. Senare samma kväll mötte jag upp honom och hans vänner ute på någon bar vid Stureplan. Åkte taxi inklämd mellan vännerna i värmen, satt tyst och njöt i högljuden av stökiga grabbar utan ett bekymmer i världen. Med alla bekymmer i världen. När vi låg i hans säng och andades ut efteråt bad jag honom berätta något personligt. Kände den ständiga längtan efter närhet krypa ut genom mina porer, rösten inombords som väste att det kroppsliga bara räcker så långt när kropparna inte byts ut.
"Ett tag trodde jag att jag var alkoholist", sa han, vände sig om och somnade tungt. Jag tänkte på hans unga kropp på min unga kropp och hur världen inte var snäll mot någon.

När jag ringde på dörren möttes jag alltid av ett åh nej inte du igen och en puss på pannan. Han hämtade upp mig skjutsade hem mig i sin företagsbil för jobbet jag aldrig la på minnet och spelade bara musik jag inte gillade när vi satt tysta tillsammans och stirrade ut. Det är fascinerande hur länge man kan träffa någon utan att komma närmare tänkte jag för mig själv och var tyst en stund till.

Vi firade påsk tillsammans men gjorde aldrig planer för någonting. En solig morgon promenerade vi ned till Hammarby sjöstad och satte oss vid vattnet, köpte korv med bröd och kaffe och njöt tills kylan sa ifrån. Till sist gick vi hem till honom, kokade te och somnade tillsammans under en filt som ett gammalt par. Jag frågade om han kände sig ensam men tydligen var det bara jag.

Jag låg med honom i famnen en vårnatt och kände honom andas mot kroppen. Hans tyngd över mina ben och armarna slingrade runt mig, alltid så nära och oändligt långt bort.

"Längtar du aldrig efter något mer", frågade jag och strök honom över ryggen.

Han lyfte huvudet och mötte min blick.

"Hela tiden", sa han i en utandning.

Sen sa vi inget mer.