Jag ser ut över de brydda huvuden 

som skär genom de folkmassor som 

nu synes som öar av mossa. Jag läser 

debattartiklar mellan drömmarna,

de som är simpla, så intima att skulle

dess sanning presenteras naivt och 

rakt så är jag rädd att jag döms- förmodar 

hårt. Därför väntar jag. Låter mina sämsta 

sidor blåsa förbi lika förbryllande som jag

föreställer mig den ovissa framtiden. Jag 

har ärligt talat förespråkat både lock down 

och folkimmunitet inom loppet av sex veckor. 
Det sistnämnda dock i början av pandemin. 

Ni kanske är som jag. Rädd för döden. Jag

så rädd att jag i perioder varje kväll undrar 

om jag vaknar imorgon. Civil-19 hjälper mig 

på så vis. Det enda fokuset på andningen 

bidrar till att ångesten enbart har ett konstaterande. 
ja eller nej till en mild eller svårartad hosta. 
När jag blev mamma föreställde jag mig de två 

första åren hur min dotter skulle överleva med ett lik

i sängen. Trots det gick jag varje morgon till mitt arbete 

och behandlade ångest. Livet är en prick utan återvändo 

och trots det tänkte jag på kärleken. Den jag förlorade och 

den jag en dag vann 2001 och förlorade 2004. Den vars verkan 

lamslagit mer än vad covid-19 hitintills har gjort. 

Jag tänker mig tillvaron. Drar in dess betydelse som om det

innerst inne i mig finns ett område som är så lik covid att 

världen äntligen har blivit min. En av mina patienter tänkte 

inte alls på den då han i hela sitt unga liv kämpat med en tillvaro 

med fel kön. Covid berör ingen del av hans celler. I kommande 

veckan ska han äntligen ringa till den där utredningsenheten 

på Karolinska som han sedan han började hos mig har 

skjutit på i snart två år. 

Min text sluter sig om mig likt dokumentären man äntligen 

kan skriva. Det finns människor likt jag som upplevt långa 

stråk av liv i någon slags likhet med karantän. Vi är nog

många. I deras ögon möter jag en innerlighet det går att vidröra. 

den är utan Klass men inte fri från den. Magnus 

Västerbrons artikel i DN dag är ett försök att förstå 

historiens förhållande till dagens liv i isolation. Min 

njutning immar sikten. Fukten över linsen breder ut 

sig och hjärtats pumpande tar över. Någon beskriver 

oss och mig. Någon sätter ord på oss stackare som 

flydde samtiden för att några av oss fastnade rätt in

i det allt för många tar för givet. Gemenskap. 

min tumme trycket sig mot fönstret och i ren galenskap 

ritar jag med tydlig frenesi Frihet över kökets ruta. 
Utsikten mellan det suddiga synes som teater. 
Vilken ifrån Mälaren glöder som nyförälskelsen i den 

unga man jag skrev om tidigare. Den formligen bär mig

över den fuktiga hed jag länge önskat att bestiga.