Pappa

Det grämer mig så att jag inte hann,
hem igen innan du för alltid försvann.

Jag var hos ditt barnbarn som, som alltid var en riktig klippa och
ett stort stöd efter din död.
Hon körde mig hela de fyrtio milen sen, så att jag kom hem igen.
På sjukhuset senare låg du blek och kall när jag kom för att ta farväl.
Du som alltid stått vid min sida och alltid lät mig följa med.
Ena dan,
en tur till sta'n.
Nästa gång en sväng,
till skog och äng.
Och med tanke på din tro och dyrkan,
åkte vi givetvis till kyrkan.

Ingen läste sagor så bra som du,
inte ens min mamma, din fru.
Hon levde inte heller den dag
du tog ditt sista andetag,
kvar av den familjen fanns bara jag.

Som väl är har jag en egen man och barn som är mig kär, men man kan inte ersätta varandra var och en har sitt eget värde.
Nu får jag en klump i mitt mellangärde,
när jag sitter här och minns
att du inte längre finns.
Men alla minnen kommer jag att spara
och hela livet att bevara.
En mycket liten tröst
är att du fick sluta
på rätt "ruta".
På din plats och bänk i kyrkan med nunnor och församling runt omkring,
ja det händer underliga ting,
och allt som de sen berätta
verkar alla gjort det rätta.
Ja du käre pappa,
det var inte lätt att klappa
på din gråbleka hud
men jag sökte tröst vid bröst och själv var du kanske hos Gud.
Jag fick ju aldrig din tro
vad det nu kan bero.
Tack ändå,
bättre hem hade jag inte kunnat få
för en underbar uppväxt.