Denna varma längtan som jag ständigt är
rinner genom sommarens strama solskuggor
med bräckliga instrument spelande för ögat,
med sällsamt rimmande rytmer för stunden.

Nordafrikanska trummor rullar över gräset,
romska röster vrider klockorna bakom ängen
där ingen självutnämnd företrädare
någonsin uttryckt denna epok utan försvar.

Utan tilltal tystnar eftermiddagen i moln,
radion riktar sig ut mot den tomma gården.
Ensam, ensam, ensam, viskar det varma syret
just innan regnet förlösande börjar falla.