den dagen doftade viken 

och det var lyckan den 

spretiga men djupa

det var den dagen då jag 

böjde mig ned i några minuter 

för att du väsnades så illa att det 

med tiden uppbyggda skakade till 

men bara för ett litet litet ögonblick 

viken den glittrade i kullerbyttor mellan 

vårens spröda och dina kanoner sprätte 

så jag i dagar döpte existensens ljus med 

ord som kapitalism, psykopati men mest 

av allt låg elakheten inbäddad runt den 

aura framtiden skulle göra allt för att försäkra 

sig mot 

stegen till bilen. Samtalen med godheten. 

Det djupa samtalet med rötterna. Det glittrande 

nya genom porer vener det nya livet friheten 

mitt hem mitt allvar min familj 

det sanna. Hennes skor som inte längre tippar framåt. 

Modet att uttrycka det då det bakom friheten döljer sig 

ett tåg av död. Hon älskade Kristina Lugn. Älskade. 

Skogen skyddade. Granbarren vars skott trängde ut varje 

delad känsla och det var skönt att slippa myggen, cheferna 

och det förbannade spelet. Skönt att slippa ett kontor. 

Döden vaktar tungan. Liv är liv.