Min karantänkapsel far genom natten
på ett snurrande klot
med fönster ut mot en ändlös rymd

Vidare, ut
med törsten som bränsle
en medfödd kraft
längtar mig fram
mot Henne, eller fler
förbi alla men

Jag studsar tillbaks
av magnetfältet
ringlar hem
runt dig
gnider upp en statisk felladdning
den spänner ut varandet
som en vit duk
att projicera vår film på
men jag vet inte hur mycket mer jag kan ta

All min samlade värk
ett gäng bödlar med dockansikten
buckliga egon i dystra skepnader
kantstötta och deformerade
av den kollektiva kedjekrocken
i storstadsanonymiteten

En flock som blivit för stor
för människodjurens förmåga
individernas empatifält har för kort räckvidd
för svag signal
för att täcka in alla
en dysfunktionell social ekvation
med en stor procent restprodukter

Men jag
jag vill bara se dig för första gången igen
varje dag
ha ditt liv nära
och döden långt bort
som en avlägsen konstant