roten till oss är det svarta havet nedanför, det som är aska och inte vatten
där vi räddar oss själva från delen som inte vill somna och tänka långa tankar

den barnsliga gatan ingenting, en komet i våra dagar som brinnande blev avståndet över himlen
jag var utomhus och såg blommorna vandra kring husen, jag såg skymningens pappersbåtar vika sig runt människan och oss
i dag finns konturer kvar i ögonen, ett måste utan mening i natten som avbildar drömmen

jag vet inte längre för vi skulle alltid vara unga, på fotona nu är stjärnor som sekunderna,
vitt lysande droppar som förvrider oss från verkligheten, om att vi är av-brutna

nu ser jag er igen, men det är med skogshuggarens yxa som rotlösheten styr världen
och gatunamnen blir enkla fyrkanter utan minne
ordens tunna trådar i vårt skådespel

den svalkande lögnen.