Scenen för sommarens utomhusteater var den runda gräsmattan framför stadshusets entré. På läktaren satt sällskapen prydligt utspridda. Ingen hade dock vågat sätta sig närmast scenen, så jag tog platsen jämte scenografen. Hon hade inte gjort scenografin till just den här föreställningen, men vi hade jobbat ihop i teatersammanhang flera gånger tidigare.

På scenen, som var byggd av trätrallar och kuber i olika nivåer, stod ett hundratal människor i olika åldrar. Kvinnor i röda och blå saris med guldkant som skimrade i solen, männen i enkla vita dräkter. De såg förväntansfulla ut. Pjäsen handlade enligt programmet om ett bröllop. Det började stillsamt med viskande talkörer, som växte till dialoger med ordlekar. Några av skådespelarna klättrade längre uppåt på scenens nivåer. Till slut stod en av männen på taket till stadshusentrén, hoppade baklänges jämfota de tre meterna till gräsmattan och landade perfekt på fötterna. Det sved till rejält i mina fotsulor. Ett sus gick genom publiken. Scenografen, som var känd för sin kritiska hållning, log uppskattande.

I pausen bjöds det tuggummi och bröd. Jag lyckades få brödsmulor i tuggummit och petade för att få ut geggan från kindtänderna. Någon papperskorg såg jag inte så jag fick slänga klumpen i en buske. Scenografen och jag hälsade på flera gamla teaterelever på behörigt avstånd. Jag frågade henne om hon ville sova över hos mig, men hon var tveksam eftersom jag hostade. 

I andra akten stod nästan alla skådespelarna på taket, några på de övre nivåerna på scenen. Den lägsta nivån var bortmonterad. Läktaren var nu mycket långt ifrån ensemblen. Gräsmattan låg öde och tom. Det kändes magiskt med sången från taket. Så småningom klättrade några av skådisarna ner. I slutscenen kom brudparet fram och mottog en stor utsirad limpa av den äldsta kvinnan i truppen, som tecken på att de nu var förenade.