Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag kan inte skriva längre. Förlåt.


Binda mig till dig

Vi kan tala om litteratur och om konst, du är ju bildad,
jag kan låtsas att jag förstår vad du säger om ekonomi när jag bara tänker på remi,
skratta på rätt ställen i samtalet och inombords svära över att jag är så socialt inkompatibel,
vi kan resa till Paris och köa i timmar till Louvren medan jag citerar Trompe Le Monde och
du flinar oförstående,
ta en promenad och se solnedgången, jag kan njuta av färgerna och du kan kommentera med naturvetenskaplig patos att färger bara är en optisk illusion,
sedan kommer natthimlen och lägger sig som ett täcke med stjärnor,
och du kan berätta för mig att stjärnorna redan är döda,
det vi ser är spöken på himmelen,
syner av det förgångna,

vi kan göra allt ihop

Vi kan älska varandra och oss själva, du älskar nog mest dig själv,
vi kan älska med varandra och stöna ikapp till Bach eller Brahms som är onödigt harmoniska på din vintagestereo och jag kan i hemlighet längta efter kaos,
när vintern sveper in över landet kan vi kura ihop oss framför brasan och vara lyckliga precis som vi borde vara,

vi kan vara lyckliga ihop

Vi kan spela minigolf och jag kan låta dig vinna för att stärka ditt fragila manliga ego,
vi kan diskutera politik och jag kan låta dig få rätt på varje punkt för att få dig att känna dig oumbärlig,
våra konversationsämnen kan variera mellan djurrätt och bidragsrätt och nästa middagsrätt,
och Bingolotto, jordgubbar med kalorisnål grädde och minutiöst koordinerade joggingturer i matchande grådräkter kan inrama vår vardag.




Jag kan skrika och slå dig sönder och samman verbalt med bitska och ärliga ord om att leva på riktigt och bejaka nuet,
ge dig en käftsmäll med utnötta repliker om kärlek som inte är död och platonisk, för den finns, det vet jag att den gör,
och du kan se förvirrad ut och betyga mig din evinnerliga, trofasta, trygga kärlek
och naturligtvis kan jag förlåta dig,
och naturligtvis kan jag förlåta oss våra olikheter och distansklyftan som jag varje dag ignorerar och störtar ned i, i största hemlighet, när jag försöker överbrygga den

Jag kan fortsätta drömma om frihet och du kan surra fast repen lite hårdare om mig, binda mig till dig, du kan låsa fast mig i slentrianen och kasta bort nyckeln,

du kan ta mig till helvetet och dig till himmelriket och du kan lämna mig där i tron att
jag ändå kommer vara din i evighet
och du kommer att ha rätt.






Fri vers av Liv Sol
Läst 717 gånger
Publicerad 2006-07-10 20:13



Bookmark and Share


    Camillaa
otroligt bra :)
/ c *
2006-09-19

  Karessera
Härligt... det är alltid kul när det en del av den borgeliga livslögnen uppenbarar sig och genomskådas. du skriver ärligt, rakt och utan krångel. det är nog många, män som kvinnor, som känner igen sig i din text.
2006-08-13

    nattstjärna
Väldigt bra dikt Liv!!
2006-07-31

  Emfre
Wow! Väl genomtänkt med en berättelse som griper tag. Vacker språkanvändning med vändningar som ömsom lockar till leenden, ömsom vrider om i magen. Tack!
2006-07-10
  > Nästa text
< Föregående

Liv Sol
Liv Sol