Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Harmonias horisonter



Var jag var, var vad jag väckte
djupt i tjuvaskogens regn,
tusen tunga kronor täckte
huvudet i harmlöst hägn.
Gudlösa och hudlöst lika
gick gestalter runtomkring
men likt mig, lagda att vika
ifrån forna fötters spring.
Harmlöst harmonilöst låg
krusningar av brusets våg.

Länge sov jag, sol förmörkar
levnaden bland fallna björkar.

Men så sår ibland en strimma
hål igenom svartlövskvist
som serena sken ses glimma
födslofärg på trädet trist,
över hålkupolens monter
Harmonia hörs kalla mig
dit kritvita horisonter
i uppdämning öppnar sig.

Ja, jag är av horisonten,
stadd bland mörka björkar feg,
men den höstvindskalla fronten
kan ej hejda mina steg.
Ebb blev jag, egentligen
furiös och löslagd flod,
och Enkidu, äntligen,
möter jag med mörklagt mod.


















Bunden vers (Rim) av anathema
Läst 69 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-07-01 20:42



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

anathema
anathema