Han tänker på barn, fåglar och träd i solen. På länder där landmassorna är gula av vatten som rinner otänkbart snabbt. Han skådar efter höga och långtgående molnbanér.

Han tänker på porslinsljud, en tidig morgons brasa och dess rök och gråt från en trött men kärvänlig kvinna. Längtar till värmen, med sina hemlighetsfulla och rara förhoppningar. Att rusa till hästar över fältens hål och sprickor. Att känna kvällens svalkande drag mot de kalla regndropparna.

Tanken går återigen till det övergivna gamla bruket som idag vänder sig bort från tillvaron så mållöst. Ett bruk han gärna skulle ha gett sitt liv för. Han står i givakt, beredd att ta emot befälens order. Soldatstöveln krossar grus. Riktade vapen är redo, snabba som blixten att slå till.

Sekunder och århundraden bara går. Fiendens framryckningar fortfar. Skjutordern förblir dock utelämnad. Han är ännu på sin post. Men hans befäl har för länge sedan deserterat eller kapitulerat.